Jag vandrar runt på folkfyllda gator.
Söker efter människors innersta tankar och känslor.
Ibland händer det att jag finner någon som jag delar säng med för en natt eller två.
Och talar han det språk min själ talar flyr jag denna värld och fäster mig vid honom för ett tag.
Alltför ofta händer det att jag klamrar mig fast vid personer, händelser och vackra ord.
Alltför ofta flyr jag från mig själv.
Och jag är rädd.
Rädd för att förlora mig själv och allt som jag byggt upp.
Rädd för att bygga broar som ska rivas.
Jag dansar på fält bredvid de vildaste orkaner.
Bygger slott utan fasta grunder.
Springer utan puls.
Jag är förlorad.
Jag vandrar runt på folkfyllda gator,
Och i alla skepnader och ansikten letar jag efter mig.

Jag förstår din symbolik om trädet nu. Med de fallna grenarna.

Du talade om det nakna trädet som förlorat liv på grund av sorgen. 

Och jag förstår nu, efter att du sårade mig.

Kanske är det en överlevnadsinstinkt att sluta älska någon som inte längre älskar dig.

Vinterland, åh vinterland.

Du klarblåa vinterdag i det vackraste vinterland. 

Din sjö är täckt av tjocka lager is. 

Lager starkare än vår kärlek till varandra.

Vi säger ord som ska minska det enorma avstånd som finns mellan oss två. 

”Du är mitt hjärta”. 

”Och du är mitt”. 

Ord som ekar tomt i den kalla luften. 

Senast vi var här så var det annorlunda. 

Vi var kära.

När du ser på mig så vet du,

Vi kommer aldrig komma hit igen. 

Du vackra, vackra vinterland. 

Förlorade vi dig eller förlorade du oss? 

Du skriver något men egentligen ingenting alls.
Jag svarar någonting flyktigt.
Vi gick från sammanflätade händer till undvikande blickar.
Vi försökte, för många gånger.
Nu är du där och jag här.
Isär igen.
Du är tyst och jag är kall.
Ingen av oss vill säga det.
Det förbjudna, det otänkbara.
Vi behöver varandra.
Men du är olja, jag är vatten.
Du är dagen och jag är natten.
Säg mig, har ditt hjärta slutat slå för mitt?