när livet kallar

och så kom du till mig 

efter tusen hjärtår 

en regnig dag i maj 

och du berättade om sanddynerna i sahara 

om valarnas sång i det stilla havet 

och om utsikten från en bergstopp i anderna 

du berättade om alla år isär 

och om alla år vi skulle tillbringa ihop 

du sträckte ut en hand och frågade om jag vågar leva 

igen

Jag ser dig

Jag tror din mystik egentligen är osäkerhet.

Att du bara låtsas bemästra denna värld.

Jag tror ditt skal är hårt. 

För att du är skör inuti. 

Jag tror du kämpar för din rätt.

För att slippa möta dina fel. 

Och jag tror du vaggar dig själv till sömns.

För att slippa möta mörkret. 

Jag tror jag ser dig. 

Och du är det vackraste jag sett. 

Jag är rädd för att ge mina nätter till en annan.
Rädd för att former ska gå i rök och ord falla i glömska.
Vill inte ersätta, förvränga eller radera.
Jag är beroende av känslan som uppstod när du försvann.
Den är det närmaste dig jag kommer.

Solen sipprar in genom mörka gardiner,

Min hand sveper över väggen och fantiserar om ditt bröst.

Min mun är torr efter gårdagens bekännelse,

Jag förbannar mig själv för att jag alltid ska falla,

För någons mörker,

Precis som om jag ska rädda någon annan,

När jag borde rädda mig själv.

Jag kvävs av mina egna känslor,

Samtidigt som de är det enda som får mig att känna mig levande.

Mirror, mirror on the wall.

Ibland händer det att vi ser på en annan när vi försöker förstå oss själva.
Jag har träffat många människor som hjälpt mig i sökandet efter min väg här i livet.
Jag har alltid varit dessa människor tacksamma oavsett om dem lyft upp mig eller brutit ned mig.
För de har varit mina läromästare och mina vägvisare.
Stunden jag mötte dig visste jag inte ännu.
Jag visste inte om att du var där för att visa mig vägen.
Jag började fundera över om du kanske var mer än så när jag såg på dig.
Din rynkade panna påminde mig om år av hopp och förtvivlan.
Ditt leende tog mig till en plats där jag var bekymmerslös och fri.
Dina ord var poesi som jag lyssnade till med alla mina sinnen.
All tid vi spenderade tillsammans fick mig att tänka på dig när vi var ifrån varandra.
Jag började identifiera mig genom dig.

Efter en tid hade jag förlorat mig själv i bilden av allt du var. 

Genom dig trodde jag att jag förstod mig själv. 

Men sanningen var att jag gick förlorad i dig.
Och det tog mig år att hitta tillbaka.

När blev ömma blickar trötta ögon?

Jag vandrar runt på folkfyllda gator.
Söker efter människors innersta tankar och känslor.
Ibland händer det att jag finner någon som jag delar säng med för en natt eller två.
Och talar han det språk min själ talar flyr jag denna värld och fäster mig vid honom för ett tag.
Alltför ofta händer det att jag klamrar mig fast vid personer, händelser och vackra ord.
Alltför ofta flyr jag från mig själv.
Och jag är rädd.
Rädd för att förlora mig själv och allt som jag byggt upp.
Rädd för att bygga broar som ska rivas.
Jag dansar på fält bredvid de vildaste orkaner.
Bygger slott utan fasta grunder.
Springer utan puls.
Jag är förlorad.
Jag vandrar runt på folkfyllda gator,
Och i alla skepnader och ansikten letar jag efter mig.

Jag förstår din symbolik om trädet nu. Med de fallna grenarna.

Du talade om det nakna trädet som förlorat liv på grund av sorgen. 

Och jag förstår nu, efter att du sårade mig.

Kanske är det en överlevnadsinstinkt att sluta älska någon som inte längre älskar dig.

Vinterland, åh vinterland.

Du klarblåa vinterdag i det vackraste vinterland. 

Din sjö är täckt av tjocka lager is. 

Lager starkare än vår kärlek till varandra.

Vi säger ord som ska minska det enorma avstånd som finns mellan oss två. 

”Du är mitt hjärta”. 

”Och du är mitt”. 

Ord som ekar tomt i den kalla luften. 

Senast vi var här så var det annorlunda. 

Vi var kära.

När du ser på mig så vet du,

Vi kommer aldrig komma hit igen. 

Du vackra, vackra vinterland. 

Förlorade vi dig eller förlorade du oss? 

Du skriver något men egentligen ingenting alls.
Jag svarar någonting flyktigt.
Vi gick från sammanflätade händer till undvikande blickar.
Vi försökte, för många gånger.
Nu är du där och jag här.
Isär igen.
Du är tyst och jag är kall.
Ingen av oss vill säga det.
Det förbjudna, det otänkbara.
Vi behöver varandra.
Men du är olja, jag är vatten.
Du är dagen och jag är natten.
Säg mig, har ditt hjärta slutat slå för mitt?

"Du borde vara lite mer som honom, lite mer egoistisk."

Jag hade suttit och pratat om honom hela timmen, precis så som jag alltid hade gjort.

Jag undrade vad han tänkte på, hur han kände, om han saknade mig och om han hade träffat någon ny. 

Han å andra sidan, han hade förträngt mig. Han levde vidare som om jag aldrig hade varit där. Som om den högra sidan av sängen aldrig hade varit min. 

Jag babblade om att jag alltid hade varit en sådan som avskydde separationer. Så mycket att jag hellre stannade i något jag inte ville vara i än att säga farväl. Ändå hade jag sagt farväl, ändå hade jag försökt. 

När timmen nästan hade nått sitt slut så sa min kurator till mig att jag borde vara lite mer som honom, lite mer egoistisk. Jag borde tänka mer på vad som får mig att må bra och sluta fundera så mycket över hur han känner. 

Och här är jag. Efter ännu ett farväl. 

Mer som honom.

Jag har inte ens funderat över vad han tänker på. 

Bryr mig inte om vem han träffar eller hur han mår.

Jag känner mig mer levande än vad jag gjort på länge. 

Fri från min rädsla. 

Fri från honom. 

Bilel

Hösten kom sakta smygandes och mörkret inom mig färgade av sig på himmelens becksvarta natt.

Vintern kom, men jag besökte inga pulkabackar och jag drack ingen varm choklad.

Jag såg vårens blommor blomma i takt till mitt vissnande hjärta. 

Dagarna svepte förbi och plötsligt kom sommaren tillbaka.
Stränderna var förstörda och vindarna alldeles för hårda.

Under alla årstider såg jag levande ut, men sanningen var att jag dog lite för varje dag som gick.

Ingenting i denna värld var vackert utan din närvaro.

Jag älskar inte som alla andra.
Jag älskar för att bli älskad.
Och jag fantiserar om att bli älskad på ett sådant kraftfullt sätt att jag aldrig skulle kunna återhämta mig.

Det finns sanningar och så finns det sanningar.
Det finns dimmor i tusentals olika nyanser.
Det finns färger.

Det finns känslor som talar klarspråk och så finns mina känslor.
I en värld av tusentals nyanser så äger mitt hjärta en miljon nyanser.
Dagens ljusa scen befriar mig från delar av mig själv.
Och jag tackar och tar emot applåder medan jag ler stort.
Jag spelar rollen som den vise. Den vägledande.
Men i nattens mörka vrå är jag den förlorade och den sökande.
Jag gömmer mig i skuggorna av mitt förflutna.
Jag talar ett språk som bara jag förstår.
Det finns sanningar och så finns det sanningar.

Det gör alltid ont när ensamheten slår en.

För den har aldrig varnat om att den är på väg. 

Den kommer alltid smygandes längs övergivna berg och överraskar dig när du som minst anar det. 

När du känner dig som lyckligast. 

Då kommer den och påminner dig om illusionen av allt du skapat. Av allt du är. 

För alltid har du betraktat dig själv genom ögonen av dina älskade. 

Alltid har du haft någon vid din sida.

Men när ensamheten kommer och knackar på din dörr så vet du.

Du vet att det är du, och bara du, som kommer att stå vid din sida till slutet.

Du vet att din glädje endast är din och att din sorg inte kan upplevas av en annan.

Du vet att knutna händer, varma famnar och kärleksfulla ord bara är ett sätt att fly. 

Aldrig slår den fel, ensamheten.

Aldrig är den välkommen, men aldrig slår den fel.

Jag vet inte om det var alkoholen eller om det var något annat.
Men efter en lång tid av glömska så låg du bredvid mig igen.
Du sa mitt namn på ett sätt som bara du kan. Sen sa du till mig att aldrig låta dig eller någon annan behandla mig på ett sätt som jag inte förtjänar. Du sa att jag är vacker och att jag är en gudinna. Att du ser mig.
Efter all denna tid som jag levt ett liv där minnen av dig varit svartvita bilder i en tid som ligger för långt bort för att minnas så kunde jag höra och känna dig. Jag kunde se dig.
Ikväll slog mitt hjärta volter för den återupplivade känslan och för sorgen.
Sorgen över att inte längre kunna prata med dig om universums alla mysterium. Om att inte kunna se på stjärnorna med dig.
Så främmande men ändå så bekant. Ditt ansikte, din röst, ditt sätt.
Jag vet inte om det var alkoholen eller om det var något annat.
Men ikväll så mindes jag min kärlek till dig.

Platsen där solen aldrig skiner.

Jag har inte velat skriva. Jag har velat fly. Fly från mig själv.
Men hur långt jag än springer så hinner känslorna ikapp. Och de påminner mig om en bättre tid. En tid där mormor levde. En tid där Bilel vilade i min famn. En tid där S älskade mig.
Att möta mina känslor är en ständig påminnelse om min ensamhet. Det är en påminnelse om att tre personer som jag älskar högt inte längre finns vid min sida.
Och allt hände så snabbt. Så kraftfullt.

Jag pendlar mellan rädslan för att möta mina egna känslor och hoppet om att leva vidare. Om att bli lycklig igen. Om att finna kärleken och få tillbaka mina älskade.
Jag pendlar mellan kärlek och hat. Lycka och sorg.
Jag pendlar mellan liv och död.

S

Jag tog din kärlek för givet enda in i det sista klivet. Till den dagen du inte orkade mer.
Jag förvandlade oss till främlingar.
Jag saknar dig och jag älskar dig men jag släpper taget om dig. Om oss.
Under den här tiden har jag lärt mig så mycket om mig själv, och tack vare dig så utvecklas jag till en bättre person. Jag hade önskat att jag kunde ha varit den bättre personen för dig.
Jag önskar dig all lycka som universum kan ge. Mitt lejon.

Det är på riktigt nu.

Jag avskyr separationer. Jag föredrar att stanna i en olycklig relation än att säga hej då, men sanningen är att jag inte riktigt stannar. Men jag kan ändå inte gå.
Så var det med honom.
För olycklig för att stanna men för beroende för att lämna.
Skulle vi kunna bli lyckliga ihop ändå?
Inget svar. Inget svar alls.

Jag lämnar inte förrän jag blir tvungen. Förrän varje känsla i min kropp säger ifrån: "lämna honom nu, annars dör du."
Jag lämnade honom till slut, genom ett sms.
Hur ska man sitta framför personen som man delat sina djupaste hemligheter med, och som man spenderat sina semestrar med och säga att man kommer bli främlingar för varandra? Ett minne om en godare tid?

Jag gjorde slut och nu vägrar han prata med mig. Främling, vad döljer du för mig?
Han verkar lyckligare nu, han säger att han är det.
Och jag känner bara tomhet. Ensamhet.
Jag brukade älska ensamheten men nu hatar jag den.

- Kom och håll om mig, snälla?
- Men du lämnade mig.
- Kan vi glömma för en stund?
- Nej. Jag måste gå vidare.

Idag insåg jag att sorgen har tagit det bästa av mig.
Jag känner inget behov av att socialisera med andra människor, jag vill inte gå till jobbet och jag vill inte vara glad.
För vad är nya möten om jag inte får träffa dig?
Vad är lycka utan dig?

Sorgen finner inga ord. Det gör ont, så ont.
Jag saknar dig mitt hjärta.