“He who experiences the unity of life sees his own Self in all beings, and all beings in his own Self, and looks on everything with an impartial eye.”

Frihet.

Jag minns den där natten, för lite över en vecka sedan. Så ledsen och så liten. 
Jag svor över en Gud som var orättvis och gav mig prövningar som jag inte behövde, för jag hade ju redan lärt mig allt. Jag hade ju redan gått igenom liknande situationer tidigare.
Det tog mig ungefär fyra dagar innan jag förstod att jag hade mer att lära.
Och det tog mig lite över en vecka att förstå att denna prövning var precis allt jag behövde.
För jag har alltid varit en sådan som tänker lite för mycket och förlorar mig själv lite för lätt.
Jag har alltid haft en hunger efter att finna min egen själ. 
Ge mig ett hus, en underbar make, fina barn, ett toppjobb och min hunger kommer bara att bli större.
För detta hjärta vet att det inte existerar lycka i den yttre världen om inte lycka existerar i den inre världen.
Men många gånger vill min hjärna inte samarbeta, uppslukad av ett egocentriskt samhälle uppbyggt av och för begäret. 
Det var där jag gick förlorad, ännu en gång. I honom, i begäret. 
Jag hade länge väntat på något som skulle väcka mig ur mitt ytliga tillstånd och få mig att se klart igen. 
Och han frågade mig många gånger om jag lärt mig något av honom. 
"Jag har lärt mig massor av dig" svarade jag varenda gång, utan att jag riktigt visste vad han hade lärt mig. 
Idag vet jag att han kom in i mitt liv för att jag skulle återgå till läran om att ingenting är evigt.
Jag skulle ännu en gång få smaka på begäret för att sedan lära mig att släppa taget. 
Då skulle en ny värld uppenbara sig, och jag skulle börja leva igen. 

"If a writer falls in love with you, you can never die"

Ord från själen,
Som endast uttrycks i skrift.
För talets gåva har aldrig tillhört mig.
Nej, det tillhör någon annan.
Jag älskar med bokstäver, gråter med meningar och förlorar mig själv i böcker.

Och aldrig har du hört mig säga hur du fick min själ att skina.
Aldrig har du hört mig tala ord om kärlek och dig i samma mening.
För talets gåva tillhör någon annan.
Så jag fortsätter skriva berättelser om det som aldrig sägs högt.

Jag älskar med bokstäver, gråter med natten och förlorar mig själv i dig.

Get lost and then get found.

Det känns bättre nu,
när lätta vindar inte längre ropar ditt namn.
När varma sommardagar sakta blir till kyliga höstkvällar.
För minnen av dig ligger kvar i sjön, havet och i alla klara sommarnätter.
Hösten är min årstid.

Och jag vet att jag är en sån,
en sån som faller för lätt.
Men aldrig mer.
Aldrig. 

Och mörka nätter med klara stjärnor har förlorat sin magi.

Händelser cirkulerar i mitt huvud dag och natt.
Jag kan inte stilla mina tankar.
Den psykiska smärtan blir fysisk.
Det gör ont i hela mig.

Och hela historien började inte en dag i april,
utan mycket tidigare än så.
För jag har blivit krossad förr,
och jag har smärtat, helat, fallit och tagit mig upp.
Det har tagit mig timmar, dagar, månader och år för att bli redo igen.
Redo att sova på någons bröst medan jag hör hjärtslag som blir till musik.
Låta min hand röra vid en annans och låta mig bli pussad på pannan.
Tro på ord som säger att jag förtjänar det bästa.

Och efter alla dagar, månader och år så träffade jag dig en dag i april.
En fri man som levde för att lära.
En vacker man som talade med vackra ord.
Så jag bestämde mig för att släppa in dig i mitt hem och i mitt hjärta.
För trots att framtiden inte fanns mellan oss så kände jag ett starkt band mellan oss,
jag tror du kallade det för ödet.
Jag bestämde mig för att lita på dig.

Jag kan inte säga att jag gjorde ett misstag, för det var omöjligt för mig att veta att ett sådant fint ansikte bar på en osäkerhet som skulle riva ned allt jag byggt upp.
Och jag kan skriva böcker om orden du talade, sätten du rörde mig på och hur mycket mina kära tyckte om dig.
Men det slutar här.

Sometimes you search so hard for words. You look for a way to interpret the language of this heart and the unspoken bond you feel. But in the end you are left with nothing but silence. And deep down you hope it’s understood.
—  Yasmin Mogahed

The revolution on the streets became a revolution inside of me.

I always start by questioning society, only to end up with questioning myself.
I can't demand change if i'm not willing to change myself. 


- S

“We must be our own before we can be another’s.”

A friend for life, or a lesson for life.

Jag tycker inte att man ska behöva vara försiktig varenda gång man stöter på nya människor. Om jag ska behöva känna mig rädd eller osäker inför en relation så klarar jag mig bättre utan den relationen. Jag föredrar att omfamna människor med öppna armar, släppa in människor i mitt hem och i mitt hjärta. Och om jag inte finner en vän för livet så får jag en lärdom för livet.

Changes.

Det fanns en tid då jag trodde att ingenting skulle ändras.
Att jag aldrig skulle ändras.
Jag trodde att jag alltid skulle lyssna till samma toner.
Älska samma människor.
Vandra på samma gator. 
I samma skor.

Men nu sitter jag här och jag är ingenting som den jag var då.
Idag känner jag inte dem människor som jag en gång älskade.
Jag bor långt ifrån dem gator som jag växte upp på.
För allt förändras.
Och jag lever med vetskapen om att allt som är idag kan vara borta imorgon.
Ett minne blott.
Därför håller jag dig nära idag.
Jag viskar hur mycket jag tycker om din närhet.
Och när jag vaknar till morgondagens gryning så kanske du inte längre är här.
För allt förändras. 

“Your whole idea about yourself is borrowed --
borrowed from those who have no idea of who they are themselves.”
― Osho

förlorad i tankar.

Jag vill låta kropp och själ bli ett med universum när jag dansar till världens vibrationer.
Jag vill skaka av allt som hindrar denna själ från att leva fullt ut. Jag vill dansa bort mitt ego.
Mitt ego som gör mig rädd när jag borde vara modig. Som ger mig sorg när jag bara vill ha glädje.
Jag vill bli ett med universum.
Men ju mer jag försöker desto längre bort hamnar jag.
Jag har gått vilse i min egen själ och återfunnit mig i en materialistisk och girig värld.
Hur ska jag nu ta mig härifrån?

"What's so special about me?"

There isn't anything special about you, at least, nothing I can put my finger on. 

And yet and here's the mystery of life - I can't think of anything else. 

- Paulo Coelho

 

"Three passions, simple but overwhelmingly strong have governed my life: the longing for love, the search for knowledge, and unbearable pity for the suffering of mankind."

 

We are all afraid of being lonely.
So we sell our souls,
Drop our clothes,
Imitate television,
Instead of looking for our own vision.

So afraid of being alone,
So we use each other to build up a place to call home.
Trying to escape the emptiness inside,
But something so wrong will never feel right,
That's why it won't take long before we start to lose sight,
We got it all, but still feel alone at night.

We are all afraid of that empty space inside,
And it took me some time to see,
How I am the only one who can set my soul free,
And trying to escape loneliness would only be a lifelong tragedy.
I've learned that I have to fulfill myself,
And that loneliness can't be cured by anyone else.

Loving yourself is hard.
But know that not loving yourself is even harder.

THE PARADOX OF OUR TIMES

Is that we have taller buildings, but shorter tempers
Wider freeways, but narrower viewpoints
We spend more, but we have less.

We have bigger houses, but smaller families
More conveniences, but less time.
We have more degrees, but less sense
More knowledge, but less judgement
More experts, but more problems
More medicines, but less wellness.

We have multiplied our possessions, but reduced our values.
We talk too much, love too seldom, and hate too often
We have learn how to make a living, but not a life.
We have added years to life, but not life to years.
We’ve been all the way to the moon and back
But have trouble crossing the street to meet the new neighbor.
We have conquered outer space, but not inner space.
We’ve cleaned up the air, but polluted our soul.
We’ve split the atom, but not our prejudice.
We’ve higher incomes, but lower morals.
We’ve become long on quantity but short on quality.

These are the times of tall men, and short character;
Steep profits, and shallow relationships.
These are the times of world peace, but domestic warfare,
More leisure, but less fun; more kinds of food, but less nutrition.

These are the days of two incomes, but more divorces;
Of fancier houses, but broken homes.
It is a time when there is much in the show window, and nothing in the stockroom.

A time when technology can bring this letter to you,

And a time when you can choose,

Either to make a difference …. or just hit, delete. ~ Dalai Lama XIV

"I love my friends neither with my heart nor with my mind. Just in case heart might stop, Mind can forget. I love them with my soul. Soul never stops or forget"

Någon man kan visa upp ens styrkor och ens brister för och veta att man ändå är älskad.
Någon man fysiskt kan vara utan under en lång tid men ändå alltid ha närvarande i hjärtat.
Någon man kan blotta sin själ för utan en känsla av skam. 
En vän.

Någon som inte bara står vid din sida när du är olycklig.
Utan någon som också står vid din sida och gläds åt dig när du är lycklig.
En vän.

Och om du älskar mig så älskar du också varenda människa som någonsin rört vid min själ.
För dessa människor har format mig.

Mina vänner.

set your soul free.

Skrivandet hjälper mig att öppna dörrar till en helt nya världar.
Ibland tar raderna mig till platser där jag själv aldrig varit. De kommer åt känslor som jag inte visste existerade.
För när jag skriver som bäst så låter jag fingrarna röra sig fritt över bokstäverna.
Ord blir till meningar, meningar blir till rader, rader blir till texter.
Texter som berättar om själens magiska värld.

Därför blir jag förtrollad varenda gång jag läser en bok vars författare har skrivit från själen.
Och därför förtrollar jag med mina ord varenda gång jag skriver från själen.
Tänk om jag för alltid kunde leva efter dessa meningar som bildats ur ett tillstånd av visdom.
Tänk om jag alltid kunde låta orden och kärleken flöda fritt.
Hur vackert hade inte det varit.

I denna värld så har vi lärt oss att vi ska vara försiktiga.
Var försiktig när du blir kär.
När du älskar.
När du ger av dig själv.
Var alltid försiktig.
Och ge aldrig mer än vad du får.

Därför blir vi så arga på oss själva varenda gång vi älskat utan rädsla,
gett mer än vad vi tagit, blivit kära i människor vi anser att vi inte borde blivit kära i.
Och detta på grund av att försiktigheten vi lärt oss om går emot vår natur. Den går emot kärlekens kraft.
Du kan inte vara försiktig när du älskar.
Du ska inte vara försiktig när du älskar.

För säg mig, vad är en kärlek utan risker?
Och vad är ett liv utan kärlek?

Jag är också en produkt av detta samhälle.

Jag har sårat och jag har blivit sårad.
Jag har försökt få vissa att förlåta mig.
Jag har förlåtit vissa.
Jag har förgäves försökt hitta mig själv inom allt utanför mig själv.
Jag har vunnit och jag har förlorat.
Jag har känt lycka och jag har känt sorg.
Ibland har jag gråtit i min ensamhet.
Ibland har jag skrattat i min ensamhet.
Ibland har jag bara känt mig oerhört ensam i min ensamhet.
Jag har sökt lyckan.
Jag har sökt svar.
Jag har sökt kärleken.
Jag har använt alkohol som ett bedövningsmedel.
Jag har varit beroende av bekräftelse.
Jag har blivit sviken av vänner.
Jag har svikit vänner.
Jag har varit omedveten om mina brister.
Jag har fallit.
Jag har rest mig.

.

Eckhart Tolle

"Pleasure is always derived from something outside you, whereas joy arises from within. The very thing that gives you pleasure today will give you pain tomorrow, or it will leave you, so its absence will give you pain. And what is often referred to as love may be pleasurable and exciting for a while, but it is an addictive clinging, an extremely needy condition that can turn into its opposite at the flick of a switch. Many “love” relationships, after the initial euphoria has passed, actually oscillate between “love” and hate, attraction and attack.

Real love doesn’t make you suffer. How could it? It doesn’t suddenly turn into hate, nor does real joy turn into pain. As I said, even before you are enlightened — before you have freed yourself from your mind — you may get glimpses of true joy, true love, or of a deep inner peace, still but vibrantly alive. These are aspects of your true nature, which is usually obscured by the mind. Even within a “normal” addictive relationship, there can be moments when the presence of something more genuine, something incorruptible, can be felt. But they will only be glimpses, soon to be covered up again through mind interference. It may then seem that you had something very precious and lost it, or your mind may convince you that it was all an illusion anyway. The truth is that it wasn’t an illusion, and you cannot lose it. It is part of your natural state, which can be obscured but can never be destroyed by the mind. Even when the sky is heavily overcast, the sun hasn’t disappeared. It’s still there on the other side of the clouds."

Det finns en tid för allt.

En tid för att vara tillsammans och en tid för att vara ensam.
En tid för att skratta och en tid för att gråta.
Det finns en tid för att ha rätt och en tid för att ha fel.
En tid för att såra och en tid för att läka.
En tid för att hata och en tid för att älska.
Det finns en tid för att komma ihåg och en tid för mig att glömma dig.

.

Jag har skrattat med dig, gråtit med dig, dansat med dig, jag har älskat dig.
Jag har trott på dig, jag har hatat dig, jag har önskat att du ska göra mig hel. 
Jag har byggt upp och jag har tagit sönder. 
Jag har haft förväntningar, jag har stängt ut dig, jag har krossats och jag har varit lycklig med dig,

kärleken.

Nu sitter du här med mig men du förstår mig fortfarande inte. Jag ser på dig och önskar för ett ögonblick att du kunde läsa mina tankar. 
"Älskling, jag är så ensam."
Du smeker min kind, kysser mina läppar och du säger att du älskar mig. 
Du älskar mig. Men jag känner ingenting. Ingenting alls.
Jag har träffat dig förut och vi har hållit varandras händer. 
Jag har sagt att jag älskar dig. Du har gjort mig hel för en dag eller två. Men nu känner jag ingenting. Varför kan jag inte känna någonting?!
"Vet du om att jag har älskat dig sedan första gången jag såg dig? Men nu så sitter jag här och jag är tom. Jag känner ingenting alls. Jag har levt genom dig som att du vore livet självt. Älskling, jag älskar dig så, men du är inte mitt liv. Jag måste börja leva. Mitt liv."
Du ser på mig som om jag precis avslöjat en dyster hemlighet. 
"Är jag inte hennes liv?"
Tårar rinner. Hjärtan krossas. 
Någon har en gång sagt till mig att man måste våga ta risker. Gäller det även när ett hjärta kan krossas? Egentligen är jag trygg här, jag vill inte ta några risker. 
Kanske kan jag leva såhär och bara stå ut. Det finns inga riktlinjer, det finns inga rätt och det finns inga fel. Men det finns ett hjärta som slår och det finns en själ som brinner. Dem två vet. 
Jag vet inte vart jag ska, jag vet inte ens vart jag är på väg. Men mitt hjärta och min själ vet att jag inte står ut här en dag till.

"Jag har dansat med dig, åh älskling, du dansar så vackert. Vill du dansa en sista dans med mig?"
När vi dansar så känner jag något, jag vet att jag känner något. 

Kan du se rädslan i mina ögon? 

Jag känner bara rädsla. Så låt mig stänga av, låt mig vara tom. 

Låt oss dansa en sista dans. Sen så måste jag gå.