Jag skriker högt bakom en mur av tystnad.

Gör revolt mot ett liv som jag själv byggt upp, mot ett liv som jag skapat.

Jag känner mig rebellisk.

Men jag inser rätt så tidigt att jag är en soldat i ett krig där jag möter mig själv.

Vinner hon så förlorar jag.

Modet är stort, fruktan är större.

Jag är rädd.
Rädd för att vara ensam.
Men jag är ännu mer rädd för att fastna här med dig.

En ny årstid.

Jag vet inte varför jag fortfarande låtsas. Jag intalar mig själv att jag fortfarande bryr mig fastän sanningen ligger långt därifrån.
Men jag har alltid varit en sådan som haft svårt att släppa taget. Och kanske är det vad det hela egentligen handlar om, en gammal vana.

Det känns inte längre. Fast jag låtsas att det känns. För att jag hatar avsked.
Men här kan jag inte stanna, i en springa mellan mitt förflutna och min framtid.

Jag tar mig loss och jag vandrar in i hösten.

Ord som talar.

Egentligen så har jag skrivit. Jag har skrivit hundratals av halvfärdiga texter om allt mitt hjärta känner och allt min hjärna tänker.
Jag har skrivit om min saknad efter dig och om min komplicerade kärlek till honom. Han som inte räcker till.
Under det senaste året så har jag försvunnit i en dimma, och jag ser ingenting klart.

Jag hittar tusen anledningar till varför det inte kommer att fungera med honom. Ändå så stannar jag kvar.
Det känns inte sådär som det kändes med dig. Men tänk om det aldrig någonsin kommer att kännas så igen?
Tänk om jag kommer att leta efter dig i varje person jag möter.
Tänk om jag aldrig kommer att finna dig igen.
Men det spelar ingen roll, för mitt hjärta kommer aldrig kunna nöja sig.
Jag vill ha explosioner och fyrverkerier. Jag behöver mer än en känsla av samhörighet.

"The most poetic of endings to love affairs isn’t apology, excuse, extensive investigation into what went wrong, the St. Bernard of options, droopy-eyed and slobbery — but stately silence." 
- Marisha Pessl

Kärlek utan fruktan.

När jag älskar så älskar jag.

Det finns ingenting som heter balans i kärlekens väsen.

Jag älskar lika kraftfullt som den tornado som ödelägger byar. 

Lika fruktlöst som månens sken i nattens mörker.

Hänsynslöst och gränslöst. 

Dem som känner mig vet att jag besitter en kärlek som är större än vad min egen kropp många gånger klarar av att hantera.
Älskar jag dig så kommer hela världen att veta.
Dem kommer att se det i mina ögon.

.

Rädd för avsked så jag säger att vi ses snart.
Rädd för förändring så jag ringer dig och frågar hur du mår, fast än ingenting är som förr.
Vi skrattar åt minnen och pratar om hur det brukade vara,
Och för ett tag har vi glömt bort hur tiden slet oss isär och hur vi utvecklades åt olika håll,
Som två främlingar som aldrig sovit skavfötters, som aldrig berättat våra djupaste hemligheter för varandra.
Tiden går och vi skriver flyktiga meddelanden till varandra.
Meddelanden som berättar om att vi två fortfarande är, trots att vi inte är.
Rädd för avsked, rädd för förändring.
Jag är rädd för tiden som suddar ut allt som brukade vara.
Rädd för att den enda som kommer vara med mig under hela mitt liv är jag.
Jag, fylld av minnen av människorna som brukade stå bredvid mig.
Människorna med de underbara skratten, med de ansträngda ögonen och deras kärleksfulla hjärtan.
Jag har delat berättelser med de vackraste av själar och sovit under den vackraste stjärnhimmel i det bästa sällskapet.
Ingenting är evigt, inte i den fysiska världen.
Men i mitt hjärta är ni för evigt. Mina förlorade kärlekar, mina vänner.

The sun loved the moon so much, He died every night just to let her breath.

Månen var min första kärlek.
Så ärlig och samtidigt så sagolik.
Månen var alltid min tröst i mörka nätter.
Sen så mötte jag dig. Du som får mitt hjärta att slå lite snabbare och som alltid får mig att le.
Du som har ett hjärta större än universums alla mysterium och som inte förmår att se hur vacker du är.
Och någonstans så har jag svårt att skilja på ditt hjärtas godhet och månens storhet.
Någonstans faller du och månen in under samma gåtfulla kärlek som min själ bär på.
För första gången kan jag säga att jag älskar dig, precis som "solen älskade månen så mycket att han dog varje natt bara för att låta henne andas".

S.

Jag har aldrig förstått hur man klarar av att ljuga så för en annan.
Tills att jag upptäckte att jag gjorde likadant när jag natt efter natt ljög för mig själv.
För min mening var aldrig att lura den blick som jag så intensivt sökte efter.
Jag hade planer på att närma mig dina starka händer, älska dina vackra former och skapa mig ett liv tillsammans med din charm.
Men saken är den att jag inte gör sånt.
Jag är en hopplös romantiker, men endast på avstånd.
Jag vet exakt hur man skapar det perfekta förhållandet, men bara när jag själv inte är med.
Jag letade inte när jag fann dig. Det var mer du som fann mig och jag som gav med mig.
Och nu är jag rädd för att stanna bara för att du säger att du älskar mig.
Jag funderar över hur du inte kan se det som är så tydligt för mig.
Det jag är så rädd för att visa dig.
Jag har alltid älskat det som gör ont.
Inuti är jag en stor röra av känslor och rädslor.
Jag har aldrig vågat tro på att någon skulle orka att stå ut med mig.
Därför har jag alltid skapat kaos i all stabilitet.

Det finns en kärlek som längtar efter att få komma fram.
Men jag är rädd.
Rädd för minnen och allt som dem tagit med sig. 
Jag är rädd för ord och vad de skapar.

Det finns en kärlek som längtar efter att få komma fram.

En kärlek för dig. 

Vågar jag älska dig? 

"En tid att riva sönder, en tid att sy ihop"

Jag kämpade för att inte förlora mig själv. Jag kämpade för att mina vänner inte skulle släppa taget om mig. Jag kämpade för att hålla en kärlek vid liv. Jag kämpade för att kunna lämna något som redan var förstört. Jag lyckades inte med något av det jag kämpade för, förutom det med mina vänner. Min kamp blev även deras. Att jag utsatte mig själv för en annans dåliga handlingar får jag skylla mig själv för. Men jag utsatte även mina vänner och min familj för en annans dåliga handlingar. Deras hjärtan blödde kraftigare än mitt. För jag ville stanna och dem ville se mig gå.
Man lär sig mycket i svåra perioder. Man lär sig ännu mer efteråt. Allt tar sin tid. Jag behövde min tid, så jag tog min tid. Idag har jag lyckats med allt jag kämpade för en gång i tiden, istället för att försöka hålla en kärlek som inte fanns där vid liv så höll jag kärleken till mig själv vid liv. För att göra det var jag först tvungen att ge iväg all min kärlek till mig själv, att nå botten, så att jag skulle kunna resa mig igen och ta tillbaka min kärlek.

Jag kommer aldrig att döma dig för att du stannar i något som tynger ditt hjärta, jag vet att du behöver tid. Tid för att försöka, tid för att ge upp och tid för att läka. Du vill stanna, vi vill se dig gå. Men det är din väg att vandra. Välj bara rätt väg min kära. Och medan du vandrar, kom ihåg att vi älskar dig.

Det vackra i det komplexa.

Även om jag fallit för varenda detalj av dig så har jag svårt att vara nära.
I kärlekens namn har jag alltid varit lite för intensiv. Alltid lite för frånvarande.
Min strävan efter en balans blev till ett livsmål.
Och här står jag.
Rädd för att förlora mig själv i kärlekens namn.
För jag vet bara vem jag är i mitt eget sällskap.
Och tomma vinglas dem talar bara om en kväll värd att minnas.
Hungriga hjärtan slår i takt till musiken men jag vågar inte tro på lyriken.
Jag dansar ut i nattens kyla och låter dina armar hålla om mig.
Det komplexa i det vackra är att det aldrig är för evigt.
Det vackra i det komplexa är att vi två är tillsammans här och nu.

Om jag träffade dig för första gången igen.

Så skulle jag dyrka marken där dina fötter vandrat,
Skriva poesi av orden som dina ögon talat,
Jag skulle dra mina fingrar över ditt ansikte för att memorera varenda detalj av dig.
Jag skulle älska med dig på en brygga i solnedgången.
På samma brygga skulle jag betrakta stjärnorna i vårens natt med dig.

Om jag träffade dig för första gången igen så skulle du fråga om jag läser Coelho och jag skulle svara att min favoritbok var densamma som din.
Du skulle berätta för mig att mitt namn betyder månens skönhet och jag skulle berätta för dig att ditt namn betyder att lägga beslag på och den undervisande. 
Jag skulle berätta för dig hur du skulle lägga beslag på mitt hjärta och hur du skulle undervisa mig i livets största frågor.  
Du, den undervisande, skulle lägga grunden för alla mina framtida relationer. 
Om jag träffade dig för första gången igen så skulle jag vilja återuppleva allt precis som det var den första gången jag träffade dig.

Someonelikeyou.

Och där var han.
Med ögon som dina, en gångstil som din och en utstrålning som din.
Jag föll. Jag föll på direkten.
La alla mina löften om att inte förälska mig åt sidan och jag lät mitt hjärta slå volter.
När vi skiljdes åt så kändes det som att jag tog avsked från dig igen.

Ännu en gång så slog mitt hjärta utanför dess sanna rytm.

Ännu en gång så förlorade natten sina stjärnor och månen sin glans.

Men det är okej för nu vet jag,
Det finns fler som du.

Ett brev.

Hon skulle börja sin resa nu.
Inte bland bergen i Spanien, inte i ett tempel i Indien.
Hon skulle börja ikväll, där hon låg hemma i sin soffa med flera ljuslyktor som lös upp rummet i ett orientaliskt mönster.
Kanske var det ljusen och den lugna musiken som fick henne i rätt sinnesstämning. Kanske skulle morgondagen och dess verklighet få henne att ändra sig.
Oavsett vilket så kände hon sig redo nu, redo för förändring och för ett nytt kapitel.
Alldeles för länge så hade hon ältat det förflutna, alldeles för många gånger så hade hon förälskat sig i det avlägsna och hållit fast vid drömmar om det som kunde ha blivit.
Hon hade läst manualer om hur man lever i nuet, hon hade åkt till ett avlägset meditationsläger någonstans i Sverige där hon hade mediterat i tio dagars tystnad. Hon hade åkt till Indien och besökt tempel i alla dess former, sett platser i dem vackraste skepnader. Ändå så levde hon överallt förutom i nuet. Ändå så sökte hon svaren överallt förutom i sig själv. Ändå så visste hon ingenting.
Men hon kände, gudarna vet att hon kände.
Hon var en känslomänniska, en kvinna utan dess like. Hon delade gärna med sig om sina innersta rädslor och osäkerheter till främlingar, hon tyckte att nakenheten gav rum för djupare diskussioner och sådant älskade hon. Så hon blottade sin själ för alla de människor som hon kände någon typ av själslig kontakt med. Det fick henne att känna sig mindre ensam. I alla fall de gånger hon fick en lika naken och ärlig respons från dem människor hon talade med. Människor som hellre talade om pengar och berömmelse framför universum och kärleken fick henne att känna sig utanför.
Det var ensamheten som hade hänt henne. Det fanns ingen starkare känsla än ensamheten. Genom alla tider så hade människor begått handlingar av galenskap för att undgå känslan av ensamhet.
Hon hade sedan länge förstått att ensamheten var en känsla hon aldrig skulle kunna fly ifrån, så hon försökte lära sig att omfamna den. Trivas i den. Älska den.
Och när det inte fungerade så fick hon något att skriva om.
Hon skrev poesi och berättelser. Om ensamheten och om kärleken.
Hennes berättelser gav alltid uttryck för en stor sorg men hon var en kvinna med ett konstant leende på hennes läppar. Hon var ett hjärta fyllt av kärlek till mänskligheten.
En själ med en beundran till sin egen förmåga att se det vackra i det simpla.
Ett intellekt som tänkte i olika nyanser och dimensioner.

Hon var enastående. 

Hennes motvilliga behov av närhet och hennes krav om ensamhet gjorde henne till den vackraste och mest komplexa kvinnan jag någonsin beskådat.
Och där låg hon, i sin soffa, när hon fann en ny sanning. Hon hade tänkt denna sanning många gånger tidigare men nu så kände hon den med hela sitt väsen.
Hon skulle behöva göra en förändring.
Hon skulle fortsätta att lägga mynt i den hungriges mugg. Hon skulle fortsätta att le mot främlingar, ge genuina komplimanger till hennes älskade och undervisa hennes yngre syster om vikten av kärleken till sig själv. Om allt detta var till för att fylla ett tomrum i något av hennes hjärtas kammare spelade ingen roll, för detta var saker hon behövde göra.
Förändringen hos henne skulle ligga i hennes sätt att betrakta sig själv.
Hon skulle stänga sina kritiska ögon och öppna sin kärleksfulla famn, och denna gång så skulle hon inte omfamna någon annan än sig själv.
När hon talade meningar av beundran så skulle hon inkludera sig själv.
Hon hade en gång hört någon säga att det var en rebellisk handling att kunna älska sig själv i ett samhälle som profiterar på människors dåliga självkänsla.
Hon skulle bli en rebell.
Och hon började med detta kärleksbrev till sig själv.


Samira

Mannen med den svarta rocken.

"Man ska inte tala högt om vissa saker.
Vissa saker berättar man endast för sina närmaste vänner.
Andra saker berättar man inte ens för sig själv". 

Jag hade vandrat många steg på denna jord innan jag förstod att jag behövde honom.
En dag så tog jag upp telefonen och jag ringde honom. Det var en varm och solig sommardag som snabbt blev kall och grå, i alla fall som mitt minne har valt att måla upp det.
Jag slog hans nummer och tog ett djupt andetag.
Han svarade, ovetandes om att det var jag som andades tungt på andra sidan linjen.
Jag minns att jag samlade ihop modet till att börja prata och att han mitt i allt avbröt mig. Han avbröt mig för att uttala ord som man inte talar högt om. 
Och jag la på, mitt i en av hans få meningar medan jag grät som det barn jag en gång var när han för första gången hade uttalat samma ord.
"Samira, du är inte min dotter". 

Att leva ensam med sin skam är inte lika farligt som att dela den med världen, och därför blir vi tysta. Därför drar vi oss tillbaka och vi lider i vår ensamhet. I tron om att ingen annan skulle förstå, eller ännu värre, att någon skulle skratta åt oss.
Och jag frågar mig själv varför jag i hela mitt liv har burit min faders skam på mina axlar i tron om att den alltid varit min.
Men jag finner inga svar.
Kanske släpper jag honom en dag, men den dagen är ännu inte kommen.
Så jag talar högt om det förbjudna.
Skammen. Saknaden. Tomheten.
Jag talar högt om mannen i den svarta rocken, min fader.

Meeting with the master (3).

Det var något med desperationen i hennes röst.
Sorgen i hans leende.
Det var något med kvällens sommarkyla och lokalens höga musik.
Jag hade många gånger reflekterat över hans brister.
Jag hade känt dem, identifierat mig med dem, föraktat dem.
Nu stod jag här mer förvirrad än någonsin förr.
Det var något i hennes röst och hennes sätt att skrika ut att hon själv hade varit där.
Det hade ju jag också.
Hade jag redan glömt smärtan, gråten och alla sömnlösa nätter?
Hade jag glömt år av pendlande mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg?
Hade jag glömt henne?
Någon gång under en bilfärd hem genom en spöklik stad en sommarnatt så slog det mig.
Jag hade förlorat mig själv och behövde finna mig själv ännu en gång. 

Meeting with the master (2).

Jag betraktade hennes leende.
Hennes blick vandrade fram och tillbaka mellan himmelen och ån som vi vandrade vid. Då och då lyfte hon upp mobiltelefonen ur fickan, försvann in i en annan värld för ett tag.
Kvällens huvudämnen handlade om kärleken och familjen. Jag förstod att hon hade haft det tufft och att hon hade haft svårt att släppa in människor. Men hon hade släppt in mig och jag kände det med hela mitt hjärta.
Det var något med hennes sätt som fick mig att beundra hennes mod.
Hon hade mod att släppa in mig trots att sådant var svårt för henne, hon hade mod att lita på en kärlek som hade dykt upp trots flera svåra omständigheter.
Ikväll kände jag henne som modets moder, min läromästare och min vän.

Meeting with the master (1).

"Det var bäst för mig att det blev så här" sa hon lättvindigt om den man som hade lämnat henne, den man som hon hade älskat så djupt.
Jag förstod att det dolde sig en smärta bakom det hon precis hade sagt, men jag kunde inte sluta tänka på ärligheten i hennes röst när hon uttalade orden. Styrkan.
Och jag beundrar henne för att hon kan se det bra i det svåra. Jag beundrar henne för hennes självmedvetna egenvärde och förmåga. För att hon vet vad hon vill ha men kanske ännu mer vad hon behöver.

when the devil wants to dance with you, you better say never, because a dance with the devil might last you forever.

Jag dansar med mitt ego ikväll,
Dansar med till takten men ändå ur balans,
Ögonen är vidöppna men hjärtat befinner sig i trans.
Medvetna val separerar mig från kontakten med min själ,
Jag försöker att vara närvarande men jag är så långt ifrån här,
Försöker att ta ansvar men jag dansar förnekelsens dans,
Det var mitt tomrum som bad mig om en chans,
Mitt svar blev denna djävulska romans.
Lösningarna blir alltid temporära,
Jag lagar hål med hjälp av egots lära.
Springer ifrån min själ ännu en gång,
Och jag kysser dig.
Jag förlorar mig. 
Jag dansar med mitt ego ikväll, 
Det får bära eller brista,
Men den här dansen blir min sista.

Jag minns vårt första möte.
När du berättade att Samira betyder stjärna och månens skönhet.
Du såg på mig som att det var början på något vackert.
Vi visste det båda två.

Jag minns vårt sista möte.
Vi två i mitt kök.
Du med armarna runt min midja.
Jag med huvudet mot din axel.
Du förklarade hur mycket jag är värd, du sa att Samira är en gudinna.
Du såg på mig som att det var slutet på något vackert.
Vi visste det båda två.
Det var början på en revolution.

Jag minns dig som magi i en själlös värld.
Det vackraste sinne som jag någonsin mött.
Det djupaste hjärta som jag någonsin känt.
Det var du som gav mörka gränder sina vackra stigar,
Svarta nätter sina klara stjärnor.
Det var du, alltid du.

illusionsandsouls

Jag vandrar runt bland människor som är ovetande om sin egen själ, 

Bland människor som värderar tiden högre än nuet,

Materiella ting högre än kärleken.

Jag förlorar mig i en värld på ytan, 

Där jag ständigt kämpar mellan två illusioner, två sanningar.

Tiden och nuet.

Ytlig lycka och innerlig fred.

Jag sätter mig på en vacker plats någonstans och försöker meditera,

Men istället börjar jag dagdrömma om resor som måste göras, pengar som måste sparas och en kärlek som gått förlorad.
Jag går hem igen och imorgon återkommer jag, redo för att försöka på nytt.
Striden är oändlig. 

.

Du springer,
Genom eld och gröna skogar,
Ängar och mörka stigar.
Alltid på väg,
Alltid händerna fulla.
Rädd för att stanna upp och reflektera,
Ett möte med ditt inre skulle betyda ett möte med verkligheten,
Och du är rädd.
Rädd för djupet,
Så du lever på ytan. 
Alltid på väg,
På väg från dig själv.

Du la beslag på mitt hjärta.

Jag trodde att tiden skulle ersätta, ta bort eller förvränga känslan.

Känslan av att vara totalt beroende av blicken i en annans ögon,

Slagen i en annans hjärtrytm.

Men när jag såg dig här om dagen så föll jag.

Jag föll så djupt att jag glömde bort tid och rum.       

Min själ dansade iväg till en plats där det bara var du och jag.     

Och mitt hjärta uttalade ord som aldrig sagts högt.     

Du och jag.

Tillbaka.                                        

Aldrig förlorade. 

Han var min misshandlare och min älskare.

Han var den som gjorde mig rädd samtidigt som han var min enda trygghet.
Han var den som slog, den som spottade och den som förnedrade mig.
Han var den som lyfte upp mig, sa att jag var den vackraste och älskade mig.
Han var den som skadade mig och gjorde mig hel.
Han var min misshandlare och min älskare.

Jag träffade honom sommaren 2008, jag var sjutton och han var fem år äldre. Det var så himla bra i början, vi var perfekta tillsammans.
Aldrig tidigare hade jag träffat någon som var så snäll, rolig och underbar på en och samma gång. Allt med honom var så bra att det skulle vara konstigt om det inte fanns någon baksida.
Han var en sådan som var omtyckt av alla, han kände människor i alla olika kretsar och jag drogs snabbt med i hans värld.
Vi var ute flera nätter i veckan, alltid omringade av folk.
Jag blev snart kär och han var helt besatt av mig.
Det dröjde inte länge innan svartsjukan dök upp. Han sa att han var rädd för att förlora mig.
Jag fick ta avstånd från mina vänner av det motsatta könet för att hålla honom lugn. För att han skulle förstå att jag inte ville ha någon annan.
Svartsjukan trappades successivt upp och om jag så bara log mot någon av hans manliga vänner så hade jag förstört hela hans kväll. Jag fick alltid vara extra tydlig med att visa alla män runt omkring oss att det var honom jag var där med, att det var honom jag var kär i och att det var honom jag skulle gå hem med. Allt för att undvika den rädsla han kände som senare tog sig uttryck i allt mer aggressiva former.

Jag hade alltid sett mig själv som en stark ung dam. Jag hade aldrig tidigare tagit någon skit från andra människor och innan jag hade märkt av det så hade jag börjat tippa runt på tå för att tillfredsställa honom. Omedvetet så gjorde jag allt för att se till att han inte skulle bli svartsjuk, arg eller ledsen.
Så småningom kretsade hela min värld runt honom och jag glömde sakta bort mig själv.
Vissa stunder så lyfte han upp mig till skyarna och andra stunder så drog han ned mig till marken. Det fanns ingen balans mellan oss två, det var antingen jätte bra eller jätte dåligt.
Till en början så var dem bra stunderna allt fler och trots att jag övervägde att lämna honom för dem dåliga stunderna så var det inte värt det, för när dem bra stunderna väl kom så var han så himla bra och det var den personen som jag höll mig fast vid.

Efter ungefär ett år så slog han mig för första gången. Jag minns inte varför, jag minns inte hur. Jag minns bara att det var hemma hos honom och så minns jag chocken, uppbrottet och alla dem motstridiga känslor som jag hade inombords.
Jag minns att han kom gråtandes och bad om att jag skulle ta honom tillbaka.
Jag minns att han lovade att aldrig röra mig någonsin igen.
Vi blev tillsammans igen och vår relation blev mer och mer intensiv, mer och mer destruktiv.
Jag minns att de följande tre åren var fyllda av otrohet, svartsjuka, hot, uppbrott och massor av alkohol. Men också passion, vackra ord och kärlek i mängder.
Det fysiska våldet minns jag inte så bra. Jag kan fortfarande få flashbacks som påminner mig om det som jag egentligen inte vill minnas. Det finns händelser som jag inte vill erkänna för mig själv än idag.
Slag som han förklarade som kärlekshandlingar.
Slag som han skyllde på mig.
Skammen och förnedringen när jag behövde ha sex med den man som precis hade slagit mig, spottat på mig och kallat mig för hora.
Rädslan när han la händerna runt om min hals och tryckte till i något som kändes som en evighet.
Rädslan för att dö.

Det blir svårt att skriva om vissa händelser i jag-form när jag hellre skulle vilja skriva om henne, den personen jag en gång var och alltid kommer att bära med mig.
Innan jag förstod vad jag varit med om i relationen till honom så kände jag så otroligt mycket skam.
Jag skämdes över att jag föll tillbaka efter varenda försök till att lämna honom. Jag skämdes över varenda dag tillsammans med honom.
Jag skämdes då och jag skäms nu.
Jag skäms när jag skriver den här texten.
I slutet av vår relation så ljög jag för mina vänner och min familj när jag var med honom på grund av skammen. 
Och dem vänner som blev arga på mig för att jag stannade med honom gjorde jag mig av med, dels för att jag inte orkade höra sanningen och dels för att dem inte förstod att han egentligen var en snäll människa som bara hade haft en jobbig uppväxt. Han var offret, inte jag.
 
Det tog mig sammanlagt fyra år innan jag lämnade relationen helt.
Det gick inte en dag under dem där fyra åren utan att jag visste att hans slag inte kunde rättfärdigas, jag visste det innerst inne. Jag visste om att han behandlade mig fel.
Men när han gång på gång förklarade att hans aggressioner uppkom av rädsla för att förlora mig och på grund av att jag många gånger var provocerande så började en del av mig tro på att det kanske var jag som inte hade visat tillräckligt mycket kärlek och att det helt enkelt var mitt beteende som uppmanade honom till att slå mig. Det var inte ovanligt att hans våld mot mig avslutades med att han var ledsen och indirekt skyllde våldet på mig så att jag fick sitta och trösta honom.
Jag minns att vissa av hans vänner och någon gemensam vän till oss tyckte att jag fick skylla mig själv efter att han slagit mig framför dem en gång. På grund av att dem tyckte att jag hade agerat provocerande gentemot honom. Idag vet jag att det finns en stor okunskap om bilden av hur en misshandlad kvinna ska bete sig mot sin förövare. Man ska helst vara tyst och hjälplös, bara ligga där och ta emot slagen, psykiska som fysiska. Ett offer kan inte stå upp för sig själv, ett offer kan inte slå tillbaka.

Idag har det gått tre år sedan jag senast träffade mannen som bröt ned mig totalt. Sedan dess har jag jobbat på att bygga upp mig själv igen. Vägen har varit lång och krokig.
Jag har aldrig tidigare insett att detta är något som jag behöver få ut. Jag har alltid lagt en del av skulden på mig själv och inte ens velat erkänna att det jag varit med om är våld.
Idag känner jag till något som sjuttonåriga Samira inte kände till, jag känner till alla tecken på psykiskt och fysiskt våld. Det finns många kvinnor som inte känner till dessa tecken vilket kan göra det svårt att förstå att man utsätts för våld förrän man befinner sig mitt i det och är fast.
Våldet kan ta sig i uttryck på många olika sätt och för mig var aldrig det fysiska våldet det värsta, det var det psykiska som var värst. Ett blåmärke på kroppen försvinner snabbt men ett blåmärke i själen tar en evighet att läka. 
Jag vet att den här historian inte bara är min, den är flera kvinnors historia.
Vi är många.

Det finns gamla vänner till honom som försökte varna mig, jag var inte den första och jag var säkert inte den sista. Det finns gamla vänner till honom som ställde sig mellan honom och mig när hans ögon svartnade, vänner som fick ta emot hans slag när jag slapp undan. 
Jag minns er och jag är er evigt tacksamma. 

 /Samira

En ny tid.

Någonstans mellan sömnlösa nätter och två årstider som kolliderar så finner jag mig själv i en ny epok.
Jag känner hur en del av mig sakta börjar acceptera och älska mig själv.
Den andra delen av mig själv fortsätter hejdlöst att leta efter någon som kan rädda mig från mig själv. Så har det alltid varit, den delen har alltid funnits där, men nu är den mindre än någonsin tidigare. Jag har växt i min ensamhet och jag har återtagit alla dem år som jag förlorade när jag levde genom en annan.
För en gång i tiden så handlade mina sömnlösa nätter om rädsla för att förlora den person som jag identifierade mig själv med, rädsla för att förlora den största delen av mig själv; honom.
Idag handlar sömnlösa nätter om böcker som ska läsas, stjärnor som ska betraktas och djupa samtal som ska konverseras. Också om vinflaskor som ska tömmas, läppar som ska mötas och berättelser som ska få magmusklerna att värka.
Idag har jag funnit och återtagit en stor del av mig själv. Jag har klistrat och sytt ihop.
En del av mig har läkt.
Jag tror att vi alla bär på universums alla svar inom oss, för att frigöra våra svar så behöver en mogenhet uppenbara sig vid rätt tidpunkt. Bara då kan en mening som vi passivt har lyssnat till så många gånger bli till en mening som förklarar hela vår existens. Bara då kan vi ställa oss inför universums alla mysterium och acceptera allt som vi har varit och allt som vi är.
Någonstans mellan sömnlösa nätter och två årstider som kolliderar så finner jag mig själv i en ny epok. Det är så vackert här.
Kom hit så får du se.

Den unga kvinnan stretade emot med varenda cell av hennes kropp.

Han hade tagit över alla hennes sinnen och nu försökte hon förgäves göra sig av med honom.

Han hade rört vid hennes själ och utan honom var hon öknen utan dess sanddyner, natten utan dess stjärnor. 

Obegriplig.

Förlorad.

Hon hade älskat honom sedan första gången hon såg honom. 

Hon hade väntat på honom i en evighet bara för att finna att han aldrig skulle bli hennes.

Nu stod han framför henne och hon kunde inte få fram ett endaste ord.

Hon skulle älska honom för alltid,

Och han skulle aldrig få veta.