Allt jag vill att du ska veta..

Jag, mormor och Linda har alltid älskat dig på ett sätt som inte går att beskriva med ord.
Nu har det gått 6 månader sedan din mamma bröt kontakten med oss. Senast jag såg dig var på Leo's lekland i oktober. Nu är det 18 december och på söndag är det julafton.
Dagarna sveper förbi och jag kan inte riktigt känna efter. Du är närvarande i varenda andetag men det gör så ont att vara ifrån dig min lilla älskling. Jag tänker på våra myskvällar med film, chips och godis. Vår kväll i parken när vi låg i gungan och kollade på stjärnorna och pratade om andra planeter. Jag tänker på dig och allt jag skulle vilja göra med dig, allt jag skulle vilja visa dig eller köpa till dig.
Jag brukar tänka att du anpassar dig bättre till ett liv utan oss än vad vi kan anpassa oss till ett liv utan dig. Jag hoppas att det är så som jag vill tro, och jag hoppas att du har det bra.

En dag ska vi kramas igen, jag hoppas att det blir snart.

Kärlek// Moster.

Min förlorade kärlek.

Några pojkar på gården frågade efter dig här om dagen. De frågade när du kommer nästa gång. Mitt hjärt brast medan jag svarade "det lär ta tid".
Tid.
Hur lång tid? En månad, ett år eller flera?
Kommer det ta en evighet innan jag får träffa dig igen?
Kommer du ha glömt mitt namn eller värmen i min famn, kommer du ha glömt mig?

Gloria, min Gloria.

Inte trodde jag att sorgen kunde gå så obemärkt förbi.
Jag hade alltid föreställt mig den som högljudd och vulgär.
Men den kom till mig en solig vårdag, den var inte alls vad jag hade tänkt mig.
Den var tyst och stilla.
Jag bar den under en lång tid utan att jag visste om att den var hos mig.

Under en lång tid vågade jag inte gråta.
Jag vågade inte tänka eller känna.
För tanken av att du är borta är den värsta tanke jag någonsin tänkt.
Du var alltid min bästa vän, och mormor det är du än.
Minnet av dig kommer alltid leva inom mig.
Det har bara varit tungt att leva utan dig.

Mr X

Du älskade mig genom jojkande toner,
Jag höll om dig genom de mörkaste nätter.
År av slit, sorg och olycka hade satt sina spår,
Den skämtsamma fasaden hade långsamt blivit ersatt av den fundersamma minen.
Du talade ofta om en tid som var fylld av ångest,
Som ett sätt att riva ner och bygga upp.
Jag förstod det inte då, den rastlösa själ som jag var.
Jag kunde inte se spåren i ditt ansikte,
Jag la inte märke till det hårda på dina fingerspetsar.
Min kropp kunde känna dig och jag drogs till dig på ett magiskt sätt,
Men jag kunde inte säga varför.
Ditt behov av att tala förvandlade min pratglada själ till en lyssnare.
Dagarna svepte förbi och jag uppmärksammade inte riktigt din förändring.
Du förändrades.
Dina historier blev till en del av mig.
Dina händer lärde mig ömhet.
Ditt sätt att tala lärde mig tålamod.
Ditt uttryck för kärleken introducerade mig till en helt ny värld. 

Det finns inte en endaste dag i mitt liv som jag inte sökt svar om vad kärleken är,
Eller om vem jag är.
Inte en endaste dag då jag trott att jag kunnat svara.
Idag står du framför mig som en helt ny man.
Dina ögon skimrar blått och din hållning är stolt.
Jag kan höra ditt hjärta slå, som en melodi av jojkande toner.
Det är vackert.
Du är vacker.
Jag har aldrig lagt märke till allt som du lärt mig.
Allt jag velat ge dig.
Jag har aldrig tagit mig tiden att stanna upp och reflektera.
Det fanns en tid som jag var en rastlös själ, men även själar kan förändras.
Idag står du framför mig som en helt ny man.
Och jag vet, jag vet att jag älskar dig och jag vet vem jag är när jag är tillsammans med dig.

Jag saknar någon att prata med. Verkligen prata, om livets alla mysterier och universums oändliga storlek. Om vad som händer bakom stjärnorna eller efter detta liv.
Jag saknar barndomens kravlöshet men ändå pliktens ljuva kall.
Jag är en oerhört komplex person. Och de som känner mig har ingen aning, förutom de få som vet. De som vet att jag är en produkt av en ensam mor och en frånvarande far. En produkt av ett samhälle med kyliga vindar.
Jag började tidigt att ersätta min övergivenhet med män som på något sätt behövde mig. Om så bara för en natt. Jag har varit förälskad nittioåtta gånger. Men kär endast två.
Jag saknar känslor lika kraftfulla som explosioner. Vindstilla nätter med tunga andetag. Och hur tjatigt det än blir så saknar jag dig. Den enda som inte har känts som en utfyllnad av mitt tomrum. Den enda som har mött mig på alla plan som två människor kan mötas. Jag glömmer dig aldrig.
Men livet går vidare och jag måste hitta skönheten i annat. Uppleva nya möten.
Allt som jag saknar kommer en dag att falla i glömska. Och våren kommer att ersättas av sommar.
Jag kommer att lära mig att älska villkorslöst igen. Under tiden ska jag ta viktiga beslut eller göra livslånga val. Alla steg kommer att leda mig in på nya vägar och jag kommer aldrig sluta vandra.

Tänk att alla jag älskar en dag ska dö.

Tänk att den vackra musiken en gång ska tystna. 

De vackra löven med dess alla färger ska falla ned mot den kalla marken.

Bästa vänner ska växa upp och vandra åt olika håll, men för alltid minnas varandra.

Syskon som en gång delat rum ska gå till att ses två gånger om året.

Arbeten ska utföras.

Möten ska schemaläggas.

Kärlekar gå förlorade.

Vi ska växa upp till att bli det vi lovade att vi aldrig skulle bli.

Tänk att jag ska bli lämnad kvar här, ensam.

"Och alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet".

Jag har spenderat många nätter i min ensamhet.

Jag har vandrat över berg, korsat de farligaste skogar och simmat över de djupaste vatten utan att veta vart jag varit på väg. 

Jag är en sökare, 

Vildare än mörkrets mystik,

Kärleksfullare än den mjukaste beröring.

Jag är definitionen av ordet komplex.
Jag söker efter något som jag inte är säker på att jag vill finna.
Springer mot en plats där jag ska sitta stilla i harmoni.
Läser böcker om kärleken men är obenägen att älska.
Jag gick förlorad den dagen jag fann mig själv.
Jag fann mig själv när jag gick förlorad.

Jag är en sökare.
Inte säker på vad jag söker.
Och inte vet jag vad jag vill finna.
Men låt mig få vara bara det.
En sökare.

Jag skriker högt bakom en mur av tystnad.

Gör revolt mot ett liv som jag själv byggt upp, mot ett liv som jag skapat.

Jag känner mig rebellisk.

Men jag inser rätt så tidigt att jag är en soldat i ett krig där jag möter mig själv.

Vinner hon så förlorar jag.

Modet är stort, fruktan är större.

Jag är rädd.
Rädd för att vara ensam.
Men jag är ännu mer rädd för att fastna här med dig.

En ny årstid.

Jag vet inte varför jag fortfarande låtsas. Jag intalar mig själv att jag fortfarande bryr mig fastän sanningen ligger långt därifrån.
Men jag har alltid varit en sådan som haft svårt att släppa taget. Och kanske är det vad det hela egentligen handlar om, en gammal vana.

Det känns inte längre. Fast jag låtsas att det känns. För att jag hatar avsked.
Men här kan jag inte stanna, i en springa mellan mitt förflutna och min framtid.

Jag tar mig loss och jag vandrar in i hösten.

Ord som talar.

Egentligen så har jag skrivit. Jag har skrivit hundratals av halvfärdiga texter om allt mitt hjärta känner och allt min hjärna tänker.
Jag har skrivit om min saknad efter dig och om min komplicerade kärlek till honom. Han som inte räcker till.
Under det senaste året så har jag försvunnit i en dimma, och jag ser ingenting klart.

Jag hittar tusen anledningar till varför det inte kommer att fungera med honom. Ändå så stannar jag kvar.
Det känns inte sådär som det kändes med dig. Men tänk om det aldrig någonsin kommer att kännas så igen?
Tänk om jag kommer att leta efter dig i varje person jag möter.
Tänk om jag aldrig kommer att finna dig igen.
Men det spelar ingen roll, för mitt hjärta kommer aldrig kunna nöja sig.
Jag vill ha explosioner och fyrverkerier. Jag behöver mer än en känsla av samhörighet.

"The most poetic of endings to love affairs isn’t apology, excuse, extensive investigation into what went wrong, the St. Bernard of options, droopy-eyed and slobbery — but stately silence." 
- Marisha Pessl

Kärlek utan fruktan.

När jag älskar så älskar jag.

Det finns ingenting som heter balans i kärlekens väsen.

Jag älskar lika kraftfullt som den tornado som ödelägger byar. 

Lika fruktlöst som månens sken i nattens mörker.

Hänsynslöst och gränslöst. 

Dem som känner mig vet att jag besitter en kärlek som är större än vad min egen kropp många gånger klarar av att hantera.
Älskar jag dig så kommer hela världen att veta.
Dem kommer att se det i mina ögon.

.

Rädd för avsked så jag säger att vi ses snart.
Rädd för förändring så jag ringer dig och frågar hur du mår, fast än ingenting är som förr.
Vi skrattar åt minnen och pratar om hur det brukade vara,
Och för ett tag har vi glömt bort hur tiden slet oss isär och hur vi utvecklades åt olika håll,
Som två främlingar som aldrig sovit skavfötters, som aldrig berättat våra djupaste hemligheter för varandra.
Tiden går och vi skriver flyktiga meddelanden till varandra.
Meddelanden som berättar om att vi två fortfarande är, trots att vi inte är.
Rädd för avsked, rädd för förändring.
Jag är rädd för tiden som suddar ut allt som brukade vara.
Rädd för att den enda som kommer vara med mig under hela mitt liv är jag.
Jag, fylld av minnen av människorna som brukade stå bredvid mig.
Människorna med de underbara skratten, med de ansträngda ögonen och deras kärleksfulla hjärtan.
Jag har delat berättelser med de vackraste av själar och sovit under den vackraste stjärnhimmel i det bästa sällskapet.
Ingenting är evigt, inte i den fysiska världen.
Men i mitt hjärta är ni för evigt. Mina förlorade kärlekar, mina vänner.

The sun loved the moon so much, He died every night just to let her breath.

Månen var min första kärlek.
Så ärlig och samtidigt så sagolik.
Månen var alltid min tröst i mörka nätter.
Sen så mötte jag dig. Du som får mitt hjärta att slå lite snabbare och som alltid får mig att le.
Du som har ett hjärta större än universums alla mysterium och som inte förmår att se hur vacker du är.
Och någonstans så har jag svårt att skilja på ditt hjärtas godhet och månens storhet.
Någonstans faller du och månen in under samma gåtfulla kärlek som min själ bär på.
För första gången kan jag säga att jag älskar dig, precis som "solen älskade månen så mycket att han dog varje natt bara för att låta henne andas".

S.

Jag har aldrig förstått hur man klarar av att ljuga så för en annan.
Tills att jag upptäckte att jag gjorde likadant när jag natt efter natt ljög för mig själv.
För min mening var aldrig att lura den blick som jag så intensivt sökte efter.
Jag hade planer på att närma mig dina starka händer, älska dina vackra former och skapa mig ett liv tillsammans med din charm.
Men saken är den att jag inte gör sånt.
Jag är en hopplös romantiker, men endast på avstånd.
Jag vet exakt hur man skapar det perfekta förhållandet, men bara när jag själv inte är med.
Jag letade inte när jag fann dig. Det var mer du som fann mig och jag som gav med mig.
Och nu är jag rädd för att stanna bara för att du säger att du älskar mig.
Jag funderar över hur du inte kan se det som är så tydligt för mig.
Det jag är så rädd för att visa dig.
Jag har alltid älskat det som gör ont.
Inuti är jag en stor röra av känslor och rädslor.
Jag har aldrig vågat tro på att någon skulle orka att stå ut med mig.
Därför har jag alltid skapat kaos i all stabilitet.

Det finns en kärlek som längtar efter att få komma fram.
Men jag är rädd.
Rädd för minnen och allt som dem tagit med sig. 
Jag är rädd för ord och vad de skapar.

Det finns en kärlek som längtar efter att få komma fram.

En kärlek för dig. 

Vågar jag älska dig? 

"En tid att riva sönder, en tid att sy ihop"

Jag kämpade för att inte förlora mig själv. Jag kämpade för att mina vänner inte skulle släppa taget om mig. Jag kämpade för att hålla en kärlek vid liv. Jag kämpade för att kunna lämna något som redan var förstört. Jag lyckades inte med något av det jag kämpade för, förutom det med mina vänner. Min kamp blev även deras. Att jag utsatte mig själv för en annans dåliga handlingar får jag skylla mig själv för. Men jag utsatte även mina vänner och min familj för en annans dåliga handlingar. Deras hjärtan blödde kraftigare än mitt. För jag ville stanna och dem ville se mig gå.
Man lär sig mycket i svåra perioder. Man lär sig ännu mer efteråt. Allt tar sin tid. Jag behövde min tid, så jag tog min tid. Idag har jag lyckats med allt jag kämpade för en gång i tiden, istället för att försöka hålla en kärlek som inte fanns där vid liv så höll jag kärleken till mig själv vid liv. För att göra det var jag först tvungen att ge iväg all min kärlek till mig själv, att nå botten, så att jag skulle kunna resa mig igen och ta tillbaka min kärlek.

Jag kommer aldrig att döma dig för att du stannar i något som tynger ditt hjärta, jag vet att du behöver tid. Tid för att försöka, tid för att ge upp och tid för att läka. Du vill stanna, vi vill se dig gå. Men det är din väg att vandra. Välj bara rätt väg min kära. Och medan du vandrar, kom ihåg att vi älskar dig.

Det vackra i det komplexa.

Även om jag fallit för varenda detalj av dig så har jag svårt att vara nära.
I kärlekens namn har jag alltid varit lite för intensiv. Alltid lite för frånvarande.
Min strävan efter en balans blev till ett livsmål.
Och här står jag.
Rädd för att förlora mig själv i kärlekens namn.
För jag vet bara vem jag är i mitt eget sällskap.
Och tomma vinglas dem talar bara om en kväll värd att minnas.
Hungriga hjärtan slår i takt till musiken men jag vågar inte tro på lyriken.
Jag dansar ut i nattens kyla och låter dina armar hålla om mig.
Det komplexa i det vackra är att det aldrig är för evigt.
Det vackra i det komplexa är att vi två är tillsammans här och nu.

Om jag träffade dig för första gången igen.

Så skulle jag dyrka marken där dina fötter vandrat,
Skriva poesi av orden som dina ögon talat,
Jag skulle dra mina fingrar över ditt ansikte för att memorera varenda detalj av dig.
Jag skulle älska med dig på en brygga i solnedgången.
På samma brygga skulle jag betrakta stjärnorna i vårens natt med dig.

Om jag träffade dig för första gången igen så skulle du fråga om jag läser Coelho och jag skulle svara att min favoritbok var densamma som din.
Du skulle berätta för mig att mitt namn betyder månens skönhet och jag skulle berätta för dig att ditt namn betyder att lägga beslag på och den undervisande. 
Jag skulle berätta för dig hur du skulle lägga beslag på mitt hjärta och hur du skulle undervisa mig i livets största frågor.  
Du, den undervisande, skulle lägga grunden för alla mina framtida relationer. 
Om jag träffade dig för första gången igen så skulle jag vilja återuppleva allt precis som det var den första gången jag träffade dig.

Someonelikeyou.

Och där var han.
Med ögon som dina, en gångstil som din och en utstrålning som din.
Jag föll. Jag föll på direkten.
La alla mina löften om att inte förälska mig åt sidan och jag lät mitt hjärta slå volter.
När vi skiljdes åt så kändes det som att jag tog avsked från dig igen.

Ännu en gång så slog mitt hjärta utanför dess sanna rytm.

Ännu en gång så förlorade natten sina stjärnor och månen sin glans.

Men det är okej för nu vet jag,
Det finns fler som du.

Ett brev.

Hon skulle börja sin resa nu.
Inte bland bergen i Spanien, inte i ett tempel i Indien.
Hon skulle börja ikväll, där hon låg hemma i sin soffa med flera ljuslyktor som lös upp rummet i ett orientaliskt mönster.
Kanske var det ljusen och den lugna musiken som fick henne i rätt sinnesstämning. Kanske skulle morgondagen och dess verklighet få henne att ändra sig.
Oavsett vilket så kände hon sig redo nu, redo för förändring och för ett nytt kapitel.
Alldeles för länge så hade hon ältat det förflutna, alldeles för många gånger så hade hon förälskat sig i det avlägsna och hållit fast vid drömmar om det som kunde ha blivit.
Hon hade läst manualer om hur man lever i nuet, hon hade åkt till ett avlägset meditationsläger någonstans i Sverige där hon hade mediterat i tio dagars tystnad. Hon hade åkt till Indien och besökt tempel i alla dess former, sett platser i dem vackraste skepnader. Ändå så levde hon överallt förutom i nuet. Ändå så sökte hon svaren överallt förutom i sig själv. Ändå så visste hon ingenting.
Men hon kände, gudarna vet att hon kände.
Hon var en känslomänniska, en kvinna utan dess like. Hon delade gärna med sig om sina innersta rädslor och osäkerheter till främlingar, hon tyckte att nakenheten gav rum för djupare diskussioner och sådant älskade hon. Så hon blottade sin själ för alla de människor som hon kände någon typ av själslig kontakt med. Det fick henne att känna sig mindre ensam. I alla fall de gånger hon fick en lika naken och ärlig respons från dem människor hon talade med. Människor som hellre talade om pengar och berömmelse framför universum och kärleken fick henne att känna sig utanför.
Det var ensamheten som hade hänt henne. Det fanns ingen starkare känsla än ensamheten. Genom alla tider så hade människor begått handlingar av galenskap för att undgå känslan av ensamhet.
Hon hade sedan länge förstått att ensamheten var en känsla hon aldrig skulle kunna fly ifrån, så hon försökte lära sig att omfamna den. Trivas i den. Älska den.
Och när det inte fungerade så fick hon något att skriva om.
Hon skrev poesi och berättelser. Om ensamheten och om kärleken.
Hennes berättelser gav alltid uttryck för en stor sorg men hon var en kvinna med ett konstant leende på hennes läppar. Hon var ett hjärta fyllt av kärlek till mänskligheten.
En själ med en beundran till sin egen förmåga att se det vackra i det simpla.
Ett intellekt som tänkte i olika nyanser och dimensioner.

Hon var enastående. 

Hennes motvilliga behov av närhet och hennes krav om ensamhet gjorde henne till den vackraste och mest komplexa kvinnan jag någonsin beskådat.
Och där låg hon, i sin soffa, när hon fann en ny sanning. Hon hade tänkt denna sanning många gånger tidigare men nu så kände hon den med hela sitt väsen.
Hon skulle behöva göra en förändring.
Hon skulle fortsätta att lägga mynt i den hungriges mugg. Hon skulle fortsätta att le mot främlingar, ge genuina komplimanger till hennes älskade och undervisa hennes yngre syster om vikten av kärleken till sig själv. Om allt detta var till för att fylla ett tomrum i något av hennes hjärtas kammare spelade ingen roll, för detta var saker hon behövde göra.
Förändringen hos henne skulle ligga i hennes sätt att betrakta sig själv.
Hon skulle stänga sina kritiska ögon och öppna sin kärleksfulla famn, och denna gång så skulle hon inte omfamna någon annan än sig själv.
När hon talade meningar av beundran så skulle hon inkludera sig själv.
Hon hade en gång hört någon säga att det var en rebellisk handling att kunna älska sig själv i ett samhälle som profiterar på människors dåliga självkänsla.
Hon skulle bli en rebell.
Och hon började med detta kärleksbrev till sig själv.


Samira

Mannen med den svarta rocken.

"Man ska inte tala högt om vissa saker.
Vissa saker berättar man endast för sina närmaste vänner.
Andra saker berättar man inte ens för sig själv". 

Jag hade vandrat många steg på denna jord innan jag förstod att jag behövde honom.
En dag så tog jag upp telefonen och jag ringde honom. Det var en varm och solig sommardag som snabbt blev kall och grå, i alla fall som mitt minne har valt att måla upp det.
Jag slog hans nummer och tog ett djupt andetag.
Han svarade, ovetandes om att det var jag som andades tungt på andra sidan linjen.
Jag minns att jag samlade ihop modet till att börja prata och att han mitt i allt avbröt mig. Han avbröt mig för att uttala ord som man inte talar högt om. 
Och jag la på, mitt i en av hans få meningar medan jag grät som det barn jag en gång var när han för första gången hade uttalat samma ord.
"Samira, du är inte min dotter". 

Att leva ensam med sin skam är inte lika farligt som att dela den med världen, och därför blir vi tysta. Därför drar vi oss tillbaka och vi lider i vår ensamhet. I tron om att ingen annan skulle förstå, eller ännu värre, att någon skulle skratta åt oss.
Och jag frågar mig själv varför jag i hela mitt liv har burit min faders skam på mina axlar i tron om att den alltid varit min.
Men jag finner inga svar.
Kanske släpper jag honom en dag, men den dagen är ännu inte kommen.
Så jag talar högt om det förbjudna.
Skammen. Saknaden. Tomheten.
Jag talar högt om mannen i den svarta rocken, min fader.

Meeting with the master (3).

Det var något med desperationen i hennes röst.
Sorgen i hans leende.
Det var något med kvällens sommarkyla och lokalens höga musik.
Jag hade många gånger reflekterat över hans brister.
Jag hade känt dem, identifierat mig med dem, föraktat dem.
Nu stod jag här mer förvirrad än någonsin förr.
Det var något i hennes röst och hennes sätt att skrika ut att hon själv hade varit där.
Det hade ju jag också.
Hade jag redan glömt smärtan, gråten och alla sömnlösa nätter?
Hade jag glömt år av pendlande mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg?
Hade jag glömt henne?
Någon gång under en bilfärd hem genom en spöklik stad en sommarnatt så slog det mig.
Jag hade förlorat mig själv och behövde finna mig själv ännu en gång. 

Meeting with the master (2).

Jag betraktade hennes leende.
Hennes blick vandrade fram och tillbaka mellan himmelen och ån som vi vandrade vid. Då och då lyfte hon upp mobiltelefonen ur fickan, försvann in i en annan värld för ett tag.
Kvällens huvudämnen handlade om kärleken och familjen. Jag förstod att hon hade haft det tufft och att hon hade haft svårt att släppa in människor. Men hon hade släppt in mig och jag kände det med hela mitt hjärta.
Det var något med hennes sätt som fick mig att beundra hennes mod.
Hon hade mod att släppa in mig trots att sådant var svårt för henne, hon hade mod att lita på en kärlek som hade dykt upp trots flera svåra omständigheter.
Ikväll kände jag henne som modets moder, min läromästare och min vän.

Meeting with the master (1).

"Det var bäst för mig att det blev så här" sa hon lättvindigt om den man som hade lämnat henne, den man som hon hade älskat så djupt.
Jag förstod att det dolde sig en smärta bakom det hon precis hade sagt, men jag kunde inte sluta tänka på ärligheten i hennes röst när hon uttalade orden. Styrkan.
Och jag beundrar henne för att hon kan se det bra i det svåra. Jag beundrar henne för hennes självmedvetna egenvärde och förmåga. För att hon vet vad hon vill ha men kanske ännu mer vad hon behöver.

when the devil wants to dance with you, you better say never, because a dance with the devil might last you forever.

Jag dansar med mitt ego ikväll,
Dansar med till takten men ändå ur balans,
Ögonen är vidöppna men hjärtat befinner sig i trans.
Medvetna val separerar mig från kontakten med min själ,
Jag försöker att vara närvarande men jag är så långt ifrån här,
Försöker att ta ansvar men jag dansar förnekelsens dans,
Det var mitt tomrum som bad mig om en chans,
Mitt svar blev denna djävulska romans.
Lösningarna blir alltid temporära,
Jag lagar hål med hjälp av egots lära.
Springer ifrån min själ ännu en gång,
Och jag kysser dig.
Jag förlorar mig. 
Jag dansar med mitt ego ikväll, 
Det får bära eller brista,
Men den här dansen blir min sista.