"Du borde vara lite mer som honom, lite mer egoistisk."

Jag hade suttit och pratat om honom hela timmen, precis så som jag alltid hade gjort.

Jag undrade vad han tänkte på, hur han kände, om han saknade mig och om han hade träffat någon ny. 

Han å andra sidan, han hade förträngt mig. Han levde vidare som om jag aldrig hade varit där. Som om den högra sidan av sängen aldrig hade varit min. 

Jag babblade om att jag alltid hade varit en sådan som avskydde separationer. Så mycket att jag hellre stannade i något jag inte ville vara i än att säga farväl. Ändå hade jag sagt farväl, ändå hade jag försökt. 

När timmen nästan hade nått sitt slut så sa min kurator till mig att jag borde vara lite mer som honom, lite mer egoistisk. Jag borde tänka mer på vad som får mig att må bra och sluta fundera så mycket över hur han känner. 

Och här är jag. Efter ännu ett farväl. 

Mer som honom.

Jag har inte ens funderat över vad han tänker på. 

Bryr mig inte om vem han träffar eller hur han mår.

Jag känner mig mer levande än vad jag gjort på länge. 

Fri från min rädsla. 

Fri från honom. 

Bilel

Hösten kom sakta smygandes och mörkret inom mig färgade av sig på himmelens becksvarta natt.

Vintern kom, men jag besökte inga pulkabackar och jag drack ingen varm choklad.

Jag såg vårens blommor blomma i takt till mitt vissnande hjärta. 

Dagarna svepte förbi och plötsligt kom sommaren tillbaka.
Stränderna var förstörda och vindarna alldeles för hårda.

Under alla årstider såg jag levande ut, men sanningen var att jag dog lite för varje dag som gick.

Ingenting i denna värld var vackert utan din närvaro.

Jag älskar inte som alla andra.
Jag älskar för att bli älskad.
Och jag fantiserar om att bli älskad på ett sådant kraftfullt sätt att jag aldrig skulle kunna återhämta mig.

Det finns sanningar och så finns det sanningar.
Det finns dimmor i tusentals olika nyanser.
Det finns färger.

Det finns känslor som talar klarspråk och så finns mina känslor.
I en värld av tusentals nyanser så äger mitt hjärta en miljon nyanser.
Dagens ljusa scen befriar mig från delar av mig själv.
Och jag tackar och tar emot applåder medan jag ler stort.
Jag spelar rollen som den vise. Den vägledande.
Men i nattens mörka vrå är jag den förlorade och den sökande.
Jag gömmer mig i skuggorna av mitt förflutna.
Jag talar ett språk som bara jag förstår.
Det finns sanningar och så finns det sanningar.

Det gör alltid ont när ensamheten slår en.

För den har aldrig varnat om att den är på väg. 

Den kommer alltid smygandes längs övergivna berg och överraskar dig när du som minst anar det. 

När du känner dig som lyckligast. 

Då kommer den och påminner dig om illusionen av allt du skapat. Av allt du är. 

För alltid har du betraktat dig själv genom ögonen av dina älskade. 

Alltid har du haft någon vid din sida.

Men när ensamheten kommer och knackar på din dörr så vet du.

Du vet att det är du, och bara du, som kommer att stå vid din sida till slutet.

Du vet att din glädje endast är din och att din sorg inte kan upplevas av en annan.

Du vet att knutna händer, varma famnar och kärleksfulla ord bara är ett sätt att fly. 

Aldrig slår den fel, ensamheten.

Aldrig är den välkommen, men aldrig slår den fel.

Jag vet inte om det var alkoholen eller om det var något annat.
Men efter en lång tid av glömska så låg du bredvid mig igen.
Du sa mitt namn på ett sätt som bara du kan. Sen sa du till mig att aldrig låta dig eller någon annan behandla mig på ett sätt som jag inte förtjänar. Du sa att jag är vacker och att jag är en gudinna. Att du ser mig.
Efter all denna tid som jag levt ett liv där minnen av dig varit svartvita bilder i en tid som ligger för långt bort för att minnas så kunde jag höra och känna dig. Jag kunde se dig.
Ikväll slog mitt hjärta volter för den återupplivade känslan och för sorgen.
Sorgen över att inte längre kunna prata med dig om universums alla mysterium. Om att inte kunna se på stjärnorna med dig.
Så främmande men ändå så bekant. Ditt ansikte, din röst, ditt sätt.
Jag vet inte om det var alkoholen eller om det var något annat.
Men ikväll så mindes jag min kärlek till dig.

Platsen där solen aldrig skiner.

Jag har inte velat skriva. Jag har velat fly. Fly från mig själv.
Men hur långt jag än springer så hinner känslorna ikapp. Och de påminner mig om en bättre tid. En tid där mormor levde. En tid där Bilel vilade i min famn. En tid där S älskade mig.
Att möta mina känslor är en ständig påminnelse om min ensamhet. Det är en påminnelse om att tre personer som jag älskar högt inte längre finns vid min sida.
Och allt hände så snabbt. Så kraftfullt.

Jag pendlar mellan rädslan för att möta mina egna känslor och hoppet om att leva vidare. Om att bli lycklig igen. Om att finna kärleken och få tillbaka mina älskade.
Jag pendlar mellan kärlek och hat. Lycka och sorg.
Jag pendlar mellan liv och död.

S

Jag tog din kärlek för givet enda in i det sista klivet. Till den dagen du inte orkade mer.
Jag förvandlade oss till främlingar.
Jag saknar dig och jag älskar dig men jag släpper taget om dig. Om oss.
Under den här tiden har jag lärt mig så mycket om mig själv, och tack vare dig så utvecklas jag till en bättre person. Jag hade önskat att jag kunde ha varit den bättre personen för dig.
Jag önskar dig all lycka som universum kan ge. Mitt lejon.

Det är på riktigt nu.

Jag avskyr separationer. Jag föredrar att stanna i en olycklig relation än att säga hej då, men sanningen är att jag inte riktigt stannar. Men jag kan ändå inte gå.
Så var det med honom.
För olycklig för att stanna men för beroende för att lämna.
Skulle vi kunna bli lyckliga ihop ändå?
Inget svar. Inget svar alls.

Jag lämnar inte förrän jag blir tvungen. Förrän varje känsla i min kropp säger ifrån: "lämna honom nu, annars dör du."
Jag lämnade honom till slut, genom ett sms.
Hur ska man sitta framför personen som man delat sina djupaste hemligheter med, och som man spenderat sina semestrar med och säga att man kommer bli främlingar för varandra? Ett minne om en godare tid?

Jag gjorde slut och nu vägrar han prata med mig. Främling, vad döljer du för mig?
Han verkar lyckligare nu, han säger att han är det.
Och jag känner bara tomhet. Ensamhet.
Jag brukade älska ensamheten men nu hatar jag den.

- Kom och håll om mig, snälla?
- Men du lämnade mig.
- Kan vi glömma för en stund?
- Nej. Jag måste gå vidare.

Idag insåg jag att sorgen har tagit det bästa av mig.
Jag känner inget behov av att socialisera med andra människor, jag vill inte gå till jobbet och jag vill inte vara glad.
För vad är nya möten om jag inte får träffa dig?
Vad är lycka utan dig?

Sorgen finner inga ord. Det gör ont, så ont.
Jag saknar dig mitt hjärta.

Om tårar kunde tala

Så hade de berättat historier om en kärlek starkare än solens kraft.
De hade berättat om det sagolika barnet med de stora nyfikna ögonen och med det omtänksammaste av hjärtan.
Orden hade smekt vid din kind och berättat att vi ses en dag igen.
De hade hållit dig om natten så att du aldrig skulle känna dig ensam.
Genom gårdar och skogar hade de sprungit bredvid dig. In i portar och under broar.
I varenda andetag hade de andats med dig.
Du hade känt dig älskad.
Saknad.

Om varenda tår jag fällt skulle kunna tala så hade de talat till dig Bilel.
Men tårar talar inte.

Allt jag vill att du ska veta..

Jag, mormor och Linda har alltid älskat dig på ett sätt som inte går att beskriva med ord.
Nu har det gått 6 månader sedan din mamma bröt kontakten med oss. Senast jag såg dig var på Leo's lekland i oktober. Nu är det 18 december och på söndag är det julafton.
Dagarna sveper förbi och jag kan inte riktigt känna efter. Du är närvarande i varenda andetag men det gör så ont att vara ifrån dig min lilla älskling. Jag tänker på våra myskvällar med film, chips och godis. Vår kväll i parken när vi låg i gungan och kollade på stjärnorna och pratade om andra planeter. Jag tänker på dig och allt jag skulle vilja göra med dig, allt jag skulle vilja visa dig eller köpa till dig.
Jag brukar tänka att du anpassar dig bättre till ett liv utan oss än vad vi kan anpassa oss till ett liv utan dig. Jag hoppas att det är så som jag vill tro, och jag hoppas att du har det bra.

En dag ska vi kramas igen, jag hoppas att det blir snart.

Kärlek// Moster.

Min förlorade kärlek.

Några pojkar på gården frågade efter dig här om dagen. De frågade när du kommer nästa gång. Mitt hjärt brast medan jag svarade "det lär ta tid".
Tid.
Hur lång tid? En månad, ett år eller flera?
Kommer det ta en evighet innan jag får träffa dig igen?
Kommer du ha glömt mitt namn eller värmen i min famn, kommer du ha glömt mig?

Gloria, min Gloria.

Inte trodde jag att sorgen kunde gå så obemärkt förbi.
Jag hade alltid föreställt mig den som högljudd och vulgär.
Men den kom till mig en solig vårdag, den var inte alls vad jag hade tänkt mig.
Den var tyst och stilla.
Jag bar den under en lång tid utan att jag visste om att den var hos mig.

Under en lång tid vågade jag inte gråta.
Jag vågade inte tänka eller känna.
För tanken av att du är borta är den värsta tanke jag någonsin tänkt.
Du var alltid min bästa vän, och mormor det är du än.
Minnet av dig kommer alltid leva inom mig.
Det har bara varit tungt att leva utan dig.

Mr X

Du älskade mig genom jojkande toner,
Jag höll om dig genom de mörkaste nätter.
År av slit, sorg och olycka hade satt sina spår,
Den skämtsamma fasaden hade långsamt blivit ersatt av den fundersamma minen.
Du talade ofta om en tid som var fylld av ångest,
Som ett sätt att riva ner och bygga upp.
Jag förstod det inte då, den rastlösa själ som jag var.
Jag kunde inte se spåren i ditt ansikte,
Jag la inte märke till det hårda på dina fingerspetsar.
Min kropp kunde känna dig och jag drogs till dig på ett magiskt sätt,
Men jag kunde inte säga varför.
Ditt behov av att tala förvandlade min pratglada själ till en lyssnare.
Dagarna svepte förbi och jag uppmärksammade inte riktigt din förändring.
Du förändrades.
Dina historier blev till en del av mig.
Dina händer lärde mig ömhet.
Ditt sätt att tala lärde mig tålamod.
Ditt uttryck för kärleken introducerade mig till en helt ny värld. 

Det finns inte en endaste dag i mitt liv som jag inte sökt svar om vad kärleken är,
Eller om vem jag är.
Inte en endaste dag då jag trott att jag kunnat svara.
Idag står du framför mig som en helt ny man.
Dina ögon skimrar blått och din hållning är stolt.
Jag kan höra ditt hjärta slå, som en melodi av jojkande toner.
Det är vackert.
Du är vacker.
Jag har aldrig lagt märke till allt som du lärt mig.
Allt jag velat ge dig.
Jag har aldrig tagit mig tiden att stanna upp och reflektera.
Det fanns en tid som jag var en rastlös själ, men även själar kan förändras.
Idag står du framför mig som en helt ny man.
Och jag vet, jag vet att jag älskar dig och jag vet vem jag är när jag är tillsammans med dig.

Jag saknar någon att prata med. Verkligen prata, om livets alla mysterier och universums oändliga storlek. Om vad som händer bakom stjärnorna eller efter detta liv.
Jag saknar barndomens kravlöshet men ändå pliktens ljuva kall.
Jag är en oerhört komplex person. Och de som känner mig har ingen aning, förutom de få som vet. De som vet att jag är en produkt av en ensam mor och en frånvarande far. En produkt av ett samhälle med kyliga vindar.
Jag började tidigt att ersätta min övergivenhet med män som på något sätt behövde mig. Om så bara för en natt. Jag har varit förälskad nittioåtta gånger. Men kär endast två.
Jag saknar känslor lika kraftfulla som explosioner. Vindstilla nätter med tunga andetag. Och hur tjatigt det än blir så saknar jag dig. Den enda som inte har känts som en utfyllnad av mitt tomrum. Den enda som har mött mig på alla plan som två människor kan mötas. Jag glömmer dig aldrig.
Men livet går vidare och jag måste hitta skönheten i annat. Uppleva nya möten.
Allt som jag saknar kommer en dag att falla i glömska. Och våren kommer att ersättas av sommar.
Jag kommer att lära mig att älska villkorslöst igen. Under tiden ska jag ta viktiga beslut eller göra livslånga val. Alla steg kommer att leda mig in på nya vägar och jag kommer aldrig sluta vandra.

Tänk att alla jag älskar en dag ska dö.

Tänk att den vackra musiken en gång ska tystna. 

De vackra löven med dess alla färger ska falla ned mot den kalla marken.

Bästa vänner ska växa upp och vandra åt olika håll, men för alltid minnas varandra.

Syskon som en gång delat rum ska gå till att ses två gånger om året.

Arbeten ska utföras.

Möten ska schemaläggas.

Kärlekar gå förlorade.

Vi ska växa upp till att bli det vi lovade att vi aldrig skulle bli.

Tänk att jag ska bli lämnad kvar här, ensam.

"Och alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet".

Jag har spenderat många nätter i min ensamhet.

Jag har vandrat över berg, korsat de farligaste skogar och simmat över de djupaste vatten utan att veta vart jag varit på väg. 

Jag är en sökare, 

Vildare än mörkrets mystik,

Kärleksfullare än den mjukaste beröring.

Jag är definitionen av ordet komplex.
Jag söker efter något som jag inte är säker på att jag vill finna.
Springer mot en plats där jag ska sitta stilla i harmoni.
Läser böcker om kärleken men är obenägen att älska.
Jag gick förlorad den dagen jag fann mig själv.
Jag fann mig själv när jag gick förlorad.

Jag är en sökare.
Inte säker på vad jag söker.
Och inte vet jag vad jag vill finna.
Men låt mig få vara bara det.
En sökare.

Jag skriker högt bakom en mur av tystnad.

Gör revolt mot ett liv som jag själv byggt upp, mot ett liv som jag skapat.

Jag känner mig rebellisk.

Men jag inser rätt så tidigt att jag är en soldat i ett krig där jag möter mig själv.

Vinner hon så förlorar jag.

Modet är stort, fruktan är större.

Jag är rädd.
Rädd för att vara ensam.
Men jag är ännu mer rädd för att fastna här med dig.

En ny årstid.

Jag vet inte varför jag fortfarande låtsas. Jag intalar mig själv att jag fortfarande bryr mig fastän sanningen ligger långt därifrån.
Men jag har alltid varit en sådan som haft svårt att släppa taget. Och kanske är det vad det hela egentligen handlar om, en gammal vana.

Det känns inte längre. Fast jag låtsas att det känns. För att jag hatar avsked.
Men här kan jag inte stanna, i en springa mellan mitt förflutna och min framtid.

Jag tar mig loss och jag vandrar in i hösten.

Ord som talar.

Egentligen så har jag skrivit. Jag har skrivit hundratals av halvfärdiga texter om allt mitt hjärta känner och allt min hjärna tänker.
Jag har skrivit om min saknad efter dig och om min komplicerade kärlek till honom. Han som inte räcker till.
Under det senaste året så har jag försvunnit i en dimma, och jag ser ingenting klart.

Jag hittar tusen anledningar till varför det inte kommer att fungera med honom. Ändå så stannar jag kvar.
Det känns inte sådär som det kändes med dig. Men tänk om det aldrig någonsin kommer att kännas så igen?
Tänk om jag kommer att leta efter dig i varje person jag möter.
Tänk om jag aldrig kommer att finna dig igen.
Men det spelar ingen roll, för mitt hjärta kommer aldrig kunna nöja sig.
Jag vill ha explosioner och fyrverkerier. Jag behöver mer än en känsla av samhörighet.

"The most poetic of endings to love affairs isn’t apology, excuse, extensive investigation into what went wrong, the St. Bernard of options, droopy-eyed and slobbery — but stately silence." 
- Marisha Pessl

Kärlek utan fruktan.

När jag älskar så älskar jag.

Det finns ingenting som heter balans i kärlekens väsen.

Jag älskar lika kraftfullt som den tornado som ödelägger byar. 

Lika fruktlöst som månens sken i nattens mörker.

Hänsynslöst och gränslöst. 

Dem som känner mig vet att jag besitter en kärlek som är större än vad min egen kropp många gånger klarar av att hantera.
Älskar jag dig så kommer hela världen att veta.
Dem kommer att se det i mina ögon.

.

Rädd för avsked så jag säger att vi ses snart.
Rädd för förändring så jag ringer dig och frågar hur du mår, fast än ingenting är som förr.
Vi skrattar åt minnen och pratar om hur det brukade vara,
Och för ett tag har vi glömt bort hur tiden slet oss isär och hur vi utvecklades åt olika håll,
Som två främlingar som aldrig sovit skavfötters, som aldrig berättat våra djupaste hemligheter för varandra.
Tiden går och vi skriver flyktiga meddelanden till varandra.
Meddelanden som berättar om att vi två fortfarande är, trots att vi inte är.
Rädd för avsked, rädd för förändring.
Jag är rädd för tiden som suddar ut allt som brukade vara.
Rädd för att den enda som kommer vara med mig under hela mitt liv är jag.
Jag, fylld av minnen av människorna som brukade stå bredvid mig.
Människorna med de underbara skratten, med de ansträngda ögonen och deras kärleksfulla hjärtan.
Jag har delat berättelser med de vackraste av själar och sovit under den vackraste stjärnhimmel i det bästa sällskapet.
Ingenting är evigt, inte i den fysiska världen.
Men i mitt hjärta är ni för evigt. Mina förlorade kärlekar, mina vänner.

The sun loved the moon so much, He died every night just to let her breath.

Månen var min första kärlek.
Så ärlig och samtidigt så sagolik.
Månen var alltid min tröst i mörka nätter.
Sen så mötte jag dig. Du som får mitt hjärta att slå lite snabbare och som alltid får mig att le.
Du som har ett hjärta större än universums alla mysterium och som inte förmår att se hur vacker du är.
Och någonstans så har jag svårt att skilja på ditt hjärtas godhet och månens storhet.
Någonstans faller du och månen in under samma gåtfulla kärlek som min själ bär på.
För första gången kan jag säga att jag älskar dig, precis som "solen älskade månen så mycket att han dog varje natt bara för att låta henne andas".