Under mina många
nätter av ensamhet så fann jag mig själv.
Den vilsna själen som aldrig
uppenbarat sig, den tomma själen som alltid låtit sig fyllas av andra
och den tysta själen som aldrig vågat tala av rädsla för att bli
lämnad ensam.
Ensamheten som en gång var något så läskigt och något
så fel är nu något som min själ skriker efter. Ensamheten, du räddade
mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar