.

Jag blev ledsen för en dag eller två.
Egentligen så ville jag gråta där i sängen framför dig.
Jag ville fråga varför man måste fästa sig vid människor som ändå försvinner.
Men jag visste redan svaret.
Svaret är att man inte ska fästa sig vid människor.
Och det är precis det som du är så bra på och som jag aldrig tycks lära mig.

Jag har blivit beroende av dig och jag kommer aldrig få vara dig nära igen.
Ännu en gång så får jag lära mig den hårda vägen.
Lära mig om friheten om att förbli oberoende, om att älska utan förväntningar och att den viktigaste kärleken är kärleken till sig själv.

Länge leve Palestina

Mitt hjärta gråter för varenda dotter,
Varenda son,
För varenda mor,
Varenda far,
Och alla dem som förlorat allt dem har.

Jag kan se honom be med ett hjärta som glänser,
För hjärtats kärlek har till skillnad från hans land inga förbjudna gränser,
Han ber om att hans förtryckare ska öppna sitt hjärta,
Och sluta orsaka hans folk ännu mer smärta,
Jag kommer att stå vid hans sida till den dagen jag dör,
Tills dess kommer jag be om att detta folkmord upphör,
Och jag ber om att vi en dag ska hålla hand i hand,
När jag hör honom skrika "Vi har fått tillbaka vårt land!".

memoriesneverfade.

Jag trodde att tiden skulle ersätta, ta bort eller förvränga känslan.

Känslan av att vara totalt beroende av blicken i en annans ögon,

Slagen i en annans hjärtrytm.

Men när jag såg dig här om dagen så föll jag.

Jag föll så djupt att jag glömde bort tid och rum.       

Min själ dansade sig bort till en plats där det bara var du och jag.     

Och mitt hjärta uttalade ord som aldrig sagts högt.     

Du och jag.

Tillbaka.                                        

Aldrig förlorade. 

Totally love this.

"Seduce my mind and you can have my body, find my soul and I'm yours forever."

Våra själar längtar efter mer än flyktiga lögner. Mycket mer än sammanflätade händer.
Dem längtar efter sammanflätade själar. Själar som förstår att lyckan endast finns att finna i nuet. Här och nu när dem rör vid oss på ett sätt som bara medvetna själar kan.
Vi längtar efter själar som kan tala hjärtats språk.
Själar som uppmuntrar oss att älska hela universum och lite mer. Som vill att vi ska skriva ned vackra ord på papper så att hela världen ska få läsa.
Vi behöver själar som kan älska oändligt. Som kan se djupet av människor.

Dem säger att motsatsen attraherar. Men under alla våra år tillsammans med ytliga själar så har vi aldrig känt oss hela. Bredvid själar som sett pengar och berömmelse som målet med livet har vi alltid förlorat en del av oss själva. Motsatsen attraherar inte människor som oss. Vi behöver själar som förstår det språk vi talar. Som ser skönhet i allt som inte är perfekt.

För själar som våra så finns det inget vackrare än den man som kan se sin egen själ, som kan omfamna all kärlek och misär. En man som vågar tala från sitt hjärta.
Vi behöver en man som i själarnas värld är fullärd - En likasinnad. 

Jag är så extremt rädd för att falla,
Så jag håller hårt i varenda människa jag stöter på.
Jag lurar och jag bedrar,
Rånar människor på all kärlek dem har.
Stampar över trasiga hjärtan när jag rör mig mot ännu en gryning.
En tomhet ekar genom mitt inre,
Men för den blinda uppenbarar den sig som en frihet. 
Och kanske är jag fri, i kedjorna av mitt eget begär.
Kanske tror du att du känner mig,
Men även för mig själv är jag en främling.

Jag är så extremt rädd för att falla,
Så jag håller hårt i varenda människa jag stöter på.
Jag lurar och jag bedrar,
Till dagen då jag inte ens har rädslan kvar.

- Egot.

Doing as others told me, I was blind. Coming when others called me, I was lost. Then I left everyone, myself as well. Then I found everyone, myself as well. - Rumi

.

Practice gratitude.

Jag har mött många människor som under åren klagat över sina situationer.
Människor som antingen haft för mycket eller för lite.
Jag har hört berättelser om ensamhet. Berättelser om hur det är att inte känna sig uppskattad i sin relation.
Om att vara för tjock eller för smal.
Berättelser om pengar som fattas och chanser som inte kan tas.
Jobb som är tråkiga. Vänner som sviker. Resor som inte blir av.
Jag har hört allt och lite mer, somliga saker från min egen mun.
Jag har klagat över min egen olycka utan att vara medveten om att detta ständiga klagande är vad som är orsaken till min egen och många andras olycka.
Otacksamheten.
Hur många gånger har vi inte vandrat på vägar av möjligheter, bland skogar av kärlek, men ändå valt att fokusera på allt vi inte har?
Hur många gånger har vi inte högmodigt sagt nej till något för att sedan gråta över förlusten av något annat?

Att vara otacksam är enkelt, nästan för enkelt.
Det är jobbigt att vara tacksam, det betyder nästan att man måste nöja sig med sin tillvaro.
Man ger upp den eviga strävan om att ständigt jaga något nytt.
Medvetenheten om att lyckan inte finns bortom horisonten blir större.
Med detta menas inte att man slutar utvecklas, tvärtom så får tacksamheten än att växa i sig själv.
Så idag slår jag upp mina ögon.
Jag ska försöka lägga mer fokus på det som jag är tacksam över.
På allt som känns bra i själen.
Och allt som är dåligt för mig tar jag avstånd ifrån, sakta.

Jag tänker på dig ibland,
Undrar vad du gör och hur du mår.
Vi kanske inte kände varandra så bra som jag trodde,
Men trots det så är det svårt att finna en människa som jag förstår så som jag förstod dig.
Kanske är det bara så att resten av världens alla invånare inte talar ur sitt innersta,
Eller kanske var du bara en bild som mina sinnen målade upp.
Sedan dagen vår kommunikation bröts så har jag förgäves letat efter dig i varenda skepnad,
I varenda stad.
Jag har letat efter någon som kommer från samma planet som mig,
Och talar det språk som min själ talar.
Det kan låta löjligt och det kanske det är.
Men vad gör jag när själen upplever en sanning som hjärnan inte förstår sig på?
Jag skriver.
Jag söker.

Du väckte något i mitt innersta som jag aldrig kommer att glömma bort. 
Du visade mig ett nytt universum,
Och det var vackert.

You can't shake hands with a clenched fist. - Indira Gandhi

Tack för att ni lär mig,
För att ni påminner mig om allt det som jag glömt bort.
Ni är dem bortglömda, dem utstötta.
Dem som ingen vill veta av.
Men jag ser er.
Jag ser att ni kämpar,
Med er själva,
Och med världen.
Ni stiger upp varenda morgon med vetskapen om att ni står utanför,
Utanför samhället och utanför normen.
Men ni stiger upp,
Och ni går framåt.
Så jag tänker hålla min hand öppen,
För varenda gång ni behöver mitt stöd.
Jag tänker berätta för er hur betydelsefulla ni är,
Så många gånger så att ni till slut tror på mina ord.
För ni är betydelsefulla,
Trots att samhället försöker säga er motsatsen.
Jag kommer aldrig att sluta tro på er,
Inte ens när ni slutar tro,
Hoppas,
Eller drömma.
För långt bortom alla rätt och fel,
Där finns ett universum till för oss alla.

I skuggan av en kolonialtid.

Jag har tydliga minnen från min barndom när flera (vuxna) människor brukade säga att jag skulle ha varit så fin i blå ögon. När jag kom in i tonåren så ville jag köpa blå linser, men jag var rädd för att använda linser då jag trodde att det skulle göra ont. Jag minns vilket stort dilemma det var för mig.
Jag minns hur jag dagligen kämpade med att platta mitt lockiga hår och hur jag klippte lugg för att jag ville se ut som mina vänner med rakt hår. Det såg hemskt ut, men fortfarande mycket finare än mitt stora lockiga hår.

Det som är tragiskt med denna historia är att detta inte bara är en historia om min uppväxt och mitt självförakt som ung.
Det är större än så.
Det här är priset av ett skönhetsideal som inte är till för alla.
Ett skönhetsideal som inte är till för mig.

Vi lever i en värld där skönhetsidealet är en vit, trådsmal kvinna.
Och runt om i världen ser jag vackra systrar som gör sitt yttersta för att eftersträva detta ideal.
Svarta kvinnor och män bleker sig själva för att bli ljusare.
Ett flertal personer med en svart och en vit förälder kallar sig själva för "light skin" med en positiv klang, då ljusare hy anses vara finare och bättre.
Det är ingen hemlighet att det finns en vit norm över hela världen.
En lång tid av förtryck, kolonialism och slaveri har lämnat en bild av den svarta mannen som djurisk och ociviliserad. Även bland dem som själva är svarta. Därav blekningsmedel, linser och rakpermanenter.
Det är egentligen ett rätt så logiskt beteende då vi vet om att man gynnas av att vara vit.
Att man med en ljusare hy slipper att ses som djurisk eller ociviliserad.
Och vem vill inte ses som den människa man är?

Det är dags att vi pekar långfingret åt det rasistiska skönhetsideal som råder.
Det är dags att vi, folket, tar tillbaka bilden av skönhet och inte låter deras falska ideal definiera oss. 

Malcolm X från ett tal i Los Angeles 1962.

Möten som formar.

Berätta om dina innersta rädslor,
Dina drömmar,
En bortglömd kärlek.
Berätta om ditt sätt att betrakta universum,
Dig själv,
Och allt det du älskar.
Berätta om varenda del av dig,
Så ska jag lyssna med alla mina sinnen. 

I intend to live each day with its blessings,

Not letting the past get into my veins,

Or the dawn be shattered by the loss of your touch.

I intend to live right here and right now,

Surrounded by people of love,

Creating art from the soul,

Listening to the wind as it comes with the sounds of life.

I intend to live each day with its blessings,

But when the sky turns into a platform of memories, 

And your absence turns into presence,

I will miss you.

And even the clearest moon won't make me stay in the now,

As I will fall back into your arms somehow.

 

Vi var två vilda själar som letade efter ett större sammanhang,

Perspektiv,

Med lusten i våra hjärtan sprang vi fram längs krokiga vägar,

Talade om en värld långt ifrån vår egen, 

Och det var vackert,

Där och då,

På en brygga någonstans, 

Där tusentals stjärnor speglade i nattens becksvarta vatten från den mest vackra stjärnhimmel,

Det kändes som att jag hade känt dig tidigare, 

I ett annat liv, 

Och när morgonen kom så var du borta,

Minnen av dig försvann sakta från varenda del av min kropp,

Nu står jag ensam kvar i mörkret under en klar stjärnhimmel någonstans,

Och mitt hjärta viskar,

- Jag kommer att sakna dig varenda gång jag talar till stjärnorna.

Jag förstod dig inte då men jag förstår dig nu.

Vi är alla vilsna själar som försöker finna vår väg.
På vägen så älskar vi och sårar, helar och tar sönder.
Det är aldrig vår mening att skada andra, inte heller oss själva. 

Men när skadan är skedd och vi faller isär, då kan vi bara bygga upp, då kan vi bara blicka fram. 

Jag förstod dig inte då men jag förstår dig nu. 

För i en värld av vilsna själar så är jag precis som du.

Awake my soul.

In these bodies we will live, in these bodies we will die,
And where you invest your love, you invest your life.

- Mumford & Sons

Mama Aicha.

Trots att vi inte talade samma språk,
eller bodde i samma land.
Trots att vi levde två olika liv,
i två olika världar,
så förstod jag dig,
och jag älskade dig.
Under många år fick jag inte träffa dig,
på grund av några tragiska omständigheter,
jag fick inte se dina vackra ögon,
hålla din sköra hand,
eller krama din förtvinade kropp,
men jag talade med dig via telefon,
och trots att vi inte talade samma språk,
så förstod vi varandra.
Vi skrattade,
och vi grät.
Vi sa att vi saknar varandra,
älskar varandra,
och allt det där.
Efter många år kom äntligen det där samtalet,
en förfrågan,
en längtan,
en risk.
Men jag tvekade inte en sekund,
och trots omständigheterna så bestämde jag mig,
jag skulle åka och träffa dig.
Och när jag steg in i det där huset,
som jag mindes så väl,
så möttes jag av massor med människor,
och dem pussade på mig,
kramade mig,
men jag letade bara efter dig.
Och sekunden jag såg dig så försvann all luft ur mina lungor,
tårarna sprutade,
i mina ögon,
dina ögon.
Jag spenderade en vecka i himmelriket,
med dig min kära.
Vi kunde bara se på varandra,
och det räckte.
Den kvällen jag skulle lämna dig,
så satt vi på golvet i ditt rum,
och du höll min hand hårt, så hårt.
Du kollade på mig och du grät,
kramade mig om vartannat.
För du visste,
och jag visste,
att det var sista gången vi skulle ses.
Jag lämnade dig den kvällen,
med gråten i halsen.
Kort därefter lämnade du vår värld,
med frid i ditt hjärta.
Mama Aicha, min kära.
Min farmor, mitt hjärta, min förebild.
Jag älskade dig den kvällen,
och jag älskar dig för alltid. 

Unlearn everything you know.

Tänk om vi skulle sluta försöka lära oss allt,
Och istället avlära.
Avlära allt som vi lärt oss sedan den dagen vi för första gången öppnade våra ögon,
Och fick lära oss allt om kvinnligt och manligt.
Vitt och svart.
Gränser.
Skillnader.
Vi och dem.
Framgång i form av pengar.

Jag försöker att avlära mig.
Avlära mig allt det som samhället uppfostrat mig till att vara.
Avlära mig att pengar betyder mer än medmänsklighet.
Att jag måste bidra till en katastrofal miljö för att kunna leva över normal standard.
Girighet.

Mitt mål är att avlära mig så mycket som möjligt,
Och istället fylla hjärta och hjärna med kärlek.
Ofta förlorar jag mig själv i olika ideologier.
Rebelliska.
Arga.
Vackra.
Men jag kommer aldrig ge med mig för hatet,
Utan jag förlorar mig själv i min kärlek till mänskligheten.
Till rättvisan.
Och om du uppfattar mig som arg,
Så är jag förmodligen det.
Men jag kommer aldrig att ge med mig för hatet,
Min religion har alltid varit och kommer alltid att förbli kärleken.

En text utan namn, för alla kvinnor utan namn.

Jag kom på mig själv med att tänka att det kanske inte var så farligt, det där som han gjorde.
Men när jag läser texter av vad män gjort mot kvinnor utan namn. Kvinnor som inte längre finns.
Då kommer allt tillbaka. Sakta.
Och idag kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, så jag berättade min historia för henne,
en egentligen rätt så obekant kollega, och hon höll om mig och sa att det är okej.
Hon berättade för mig att hon läst ett flertal vittnesmål av kvinnor, vilka vissa av dem inte längre finns, där varenda kvinna gjorde det jag idag gjorde. Det jag alltid gjort.
Eliminerade problemet. Rättfärdigade. Skrattade bort. Skämdes.
Det är alltså sådana här konsekvenser det ger, ett samhälle som inte tar mäns våld mot kvinnor på allvar.
I ett samhälle där den slagna kvinnan måste skämmas, och inte mannen som precis tagit strypgrepp på henne med en tanke om att ta hennes liv.
Jag förstod det inte då, det psykiska och fysiska våld han utsatte mig för.
Jag skapade en romantiserad våldshistoria och jag kallade det för passion.
Idag ekar ord som "tänk om" inuti mitt huvud.
Tänk om jag var en av dessa namnlösa kvinnor.
Ännu en dödad kvinna i statistiken.
Och jag tänker mycket på henne.
Jag undrar om hon har sett hans ögon när dem svartnar.
Jag kan inte låta bli att känna ett ansvar gentemot henne.
För om tiden kommer så vill jag inte att hon ska eliminera problemet.
Rättfärdiga.
Skratta bort.
Skämmas.

Om tiden kommer så vill jag att hon ska känna till alla dem kvinnor utan namn.
Men också dem kvinnor med namn, dem som kom undan.

ofmonstersandmen

I spend my nights dancing with my own shadow.

.

Under mina många nätter av ensamhet så fann jag mig själv. 
Den vilsna själen som aldrig uppenbarat sig, den tomma själen som alltid låtit sig fyllas av andra och den tysta själen som aldrig vågat tala av rädsla för att bli lämnad ensam.
Ensamheten som en gång var något så läskigt och något så fel är nu något som min själ skriker efter. Ensamheten, du räddade mig.

tysta ord, vrålande själar.

Har du någonsin betraktat en sorg hos en människa som ditt hjärta älskar?
Idag betraktade jag hennes sorg. Jag ville skydda henne, dra hennes smärta ur henne och göra den till min egen. Jag babblade om livet och risker och jag hoppades på att hon skulle känna sig en aning bättre. Jag visste att det inte skulle funka.
Med ett sorgset hjärta och massor av kärlek till henne så gick jag därifrån. Tom på ord. Skamsen över att jag inte kunde rädda henne. Livet är så, vi smärtar och vi skrattar. Vi hatar och vi älskar. Varje dag är en ny kamp. Vi kämpar för att inte tappa vår tro om allt som betyder något. Vi kämpar för att möta ännu en ny dag. Vi kämpar för oss själva och ibland för andra. Vi kämpar tillsammans och ensamma. Vi bara kämpar. Och varje dag överraskar livet oss. Det vi inte förstod idag kommer vi att förstå imorgon.
Till henne som mitt hjärta älskar vill jag säga; gråt min kära. Gråt tills dina tårar blir till blod. Det du inte förstod idag kommer du att förstå imorgon. Din smärta äter på ditt hjärta och lämnar dig en mindre plats till att älska. Så gråt tills du inga tårar har. För kärleken förtjänar du.

Vi lever som att vi aldrig kommer att dö.

Ibland händer det något som får oss att stanna upp, tappa andan för ett tag och börja tänka efter.

Jag började tänka efter för ett tag sedan då min väns familj utsattes för cancer och även ett dödsfall. Jag började tänka efter för två dagar sedan då en nära vän till min familj gick bort i cancer. Men det var inte förrän idag som jag tappade andan, det var inte förrän idag som jag kände den där smärtan i bröstet, som att hjärtat ville hoppa ut. För att det var idag som jag kom till insikt om något som jag så länge vetat om. Det som vi alla vet om. Att vi kommer att dö. Att vi aldrig vet när gåvan som består av självaste livet kommer att tas ifrån oss.
Att dö har aldrig ingått i mina planer, därför kan jag såra en vän idag för att säga förlåt imorgon. Jag kan låtsas att jag inte bryr mig om dem jag älskar medan jag gör mig redo för att någon gång i framtiden visa min kärlek. Jag behöver inte leva för dagen eftersom att jag tar ännu en dag för givet. 
Men ibland så händer det något som får oss att tänka efter och vi försöker att leva för dagen, att inte ta något för givet. Vi visar kärlek till dem vi älskar, vi försöker att inte såra andra och vi uppskattar varenda andetag vi tar. Och sen så glömmer vi. Vi glömmer rädslan och vi glömmer smärtan, vi glömmer bort döden.
Det var av den anledningen som jag idag tappade andan. För att jag håller på att glömma. Jag håller på att glömma att jag inte kommer att leva för alltid. Att jag borde säga att jag älskar dig idag och inte vänta till imorgon.
Ibland släcks ett liv för tidigt och lär oss andra om livet. Allt vi behöver göra är att vilja lära oss. 
Jag skriver det här direkt från mitt hjärta, och kanske når det ditt hjärta.  
Kanske stannar du upp för ett tag och tänker efter.
Men sen så glömmer du, och du lever, du lever som att du aldrig kommer att dö.

Beauty is eternity gazing at itself in a mirror - Khalil Gibran