Jag kom på mig själv med att tänka att det kanske inte var så farligt, det där som han gjorde.
Men när jag läser texter av vad män gjort mot kvinnor utan namn. Kvinnor som inte längre finns.
Då kommer allt tillbaka. Sakta.
Och idag kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, så jag berättade min historia för henne,
en egentligen rätt så obekant kollega, och hon höll om mig och sa att det är okej.
Hon berättade för mig att hon läst ett flertal vittnesmål av kvinnor, vilka vissa av dem inte längre finns, där varenda kvinna gjorde det jag idag gjorde. Det jag alltid gjort.
Eliminerade problemet. Rättfärdigade. Skrattade bort. Skämdes.
Det är alltså sådana här konsekvenser det ger, ett samhälle som inte tar mäns våld mot kvinnor på allvar.
I ett samhälle där den slagna kvinnan måste skämmas, och inte mannen som precis tagit strypgrepp på henne med en tanke om att ta hennes liv.
Jag förstod det inte då, det psykiska och fysiska våld han utsatte mig för.
Jag skapade en romantiserad våldshistoria och jag kallade det för passion.
Idag ekar ord som "tänk om" inuti mitt huvud.
Tänk om jag var en av dessa namnlösa kvinnor.
Ännu en dödad kvinna i statistiken.
Och jag tänker mycket på henne.
Jag undrar om hon har sett hans ögon när dem svartnar.
Jag kan inte låta bli att känna ett ansvar gentemot henne.
För om tiden kommer så vill jag inte att hon ska eliminera problemet.
Rättfärdiga.
Skratta bort.
Skämmas.
Om tiden kommer så vill jag att hon ska känna till alla dem kvinnor utan namn.
Men också dem kvinnor med namn, dem som kom undan.
