Det är på riktigt nu.

Jag avskyr separationer. Jag föredrar att stanna i en olycklig relation än att säga hej då, men sanningen är att jag inte riktigt stannar. Men jag kan ändå inte gå.
Så var det med honom.
För olycklig för att stanna men för beroende för att lämna.
Skulle vi kunna bli lyckliga ihop ändå?
Inget svar. Inget svar alls.

Jag lämnar inte förrän jag blir tvungen. Förrän varje känsla i min kropp säger ifrån: "lämna honom nu, annars dör du."
Jag lämnade honom till slut, genom ett sms.
Hur ska man sitta framför personen som man delat sina djupaste hemligheter med, och som man spenderat sina semestrar med och säga att man kommer bli främlingar för varandra? Ett minne om en godare tid?

Jag gjorde slut och nu vägrar han prata med mig. Främling, vad döljer du för mig?
Han verkar lyckligare nu, han säger att han är det.
Och jag känner bara tomhet. Ensamhet.
Jag brukade älska ensamheten men nu hatar jag den.

- Kom och håll om mig, snälla?
- Men du lämnade mig.
- Kan vi glömma för en stund?
- Nej. Jag måste gå vidare.

Idag insåg jag att sorgen har tagit det bästa av mig.
Jag känner inget behov av att socialisera med andra människor, jag vill inte gå till jobbet och jag vill inte vara glad.
För vad är nya möten om jag inte får träffa dig?
Vad är lycka utan dig?

Sorgen finner inga ord. Det gör ont, så ont.
Jag saknar dig mitt hjärta.