Han var min misshandlare och min älskare.

Han var den som gjorde mig rädd samtidigt som han var min enda trygghet.
Han var den som slog, den som spottade och den som förnedrade mig.
Han var den som lyfte upp mig, sa att jag var den vackraste och älskade mig.
Han var den som skadade mig och gjorde mig hel.
Han var min misshandlare och min älskare.

Jag träffade honom sommaren 2008, jag var sjutton och han var fem år äldre. Det var så himla bra i början, vi var perfekta tillsammans.
Aldrig tidigare hade jag träffat någon som var så snäll, rolig och underbar på en och samma gång. Allt med honom var så bra att det skulle vara konstigt om det inte fanns någon baksida.
Han var en sådan som var omtyckt av alla, han kände människor i alla olika kretsar och jag drogs snabbt med i hans värld.
Vi var ute flera nätter i veckan, alltid omringade av folk.
Jag blev snart kär och han var helt besatt av mig.
Det dröjde inte länge innan svartsjukan dök upp. Han sa att han var rädd för att förlora mig.
Jag fick ta avstånd från mina vänner av det motsatta könet för att hålla honom lugn. För att han skulle förstå att jag inte ville ha någon annan.
Svartsjukan trappades successivt upp och om jag så bara log mot någon av hans manliga vänner så hade jag förstört hela hans kväll. Jag fick alltid vara extra tydlig med att visa alla män runt omkring oss att det var honom jag var där med, att det var honom jag var kär i och att det var honom jag skulle gå hem med. Allt för att undvika den rädsla han kände som senare tog sig uttryck i allt mer aggressiva former.

Jag hade alltid sett mig själv som en stark ung dam. Jag hade aldrig tidigare tagit någon skit från andra människor och innan jag hade märkt av det så hade jag börjat tippa runt på tå för att tillfredsställa honom. Omedvetet så gjorde jag allt för att se till att han inte skulle bli svartsjuk, arg eller ledsen.
Så småningom kretsade hela min värld runt honom och jag glömde sakta bort mig själv.
Vissa stunder så lyfte han upp mig till skyarna och andra stunder så drog han ned mig till marken. Det fanns ingen balans mellan oss två, det var antingen jätte bra eller jätte dåligt.
Till en början så var dem bra stunderna allt fler och trots att jag övervägde att lämna honom för dem dåliga stunderna så var det inte värt det, för när dem bra stunderna väl kom så var han så himla bra och det var den personen som jag höll mig fast vid.

Efter ungefär ett år så slog han mig för första gången. Jag minns inte varför, jag minns inte hur. Jag minns bara att det var hemma hos honom och så minns jag chocken, uppbrottet och alla dem motstridiga känslor som jag hade inombords.
Jag minns att han kom gråtandes och bad om att jag skulle ta honom tillbaka.
Jag minns att han lovade att aldrig röra mig någonsin igen.
Vi blev tillsammans igen och vår relation blev mer och mer intensiv, mer och mer destruktiv.
Jag minns att de följande tre åren var fyllda av otrohet, svartsjuka, hot, uppbrott och massor av alkohol. Men också passion, vackra ord och kärlek i mängder.
Det fysiska våldet minns jag inte så bra. Jag kan fortfarande få flashbacks som påminner mig om det som jag egentligen inte vill minnas. Det finns händelser som jag inte vill erkänna för mig själv än idag.
Slag som han förklarade som kärlekshandlingar.
Slag som han skyllde på mig.
Skammen och förnedringen när jag behövde ha sex med den man som precis hade slagit mig, spottat på mig och kallat mig för hora.
Rädslan när han la händerna runt om min hals och tryckte till i något som kändes som en evighet.
Rädslan för att dö.

Det blir svårt att skriva om vissa händelser i jag-form när jag hellre skulle vilja skriva om henne, den personen jag en gång var och alltid kommer att bära med mig.
Innan jag förstod vad jag varit med om i relationen till honom så kände jag så otroligt mycket skam.
Jag skämdes över att jag föll tillbaka efter varenda försök till att lämna honom. Jag skämdes över varenda dag tillsammans med honom.
Jag skämdes då och jag skäms nu.
Jag skäms när jag skriver den här texten.
I slutet av vår relation så ljög jag för mina vänner och min familj när jag var med honom på grund av skammen. 
Och dem vänner som blev arga på mig för att jag stannade med honom gjorde jag mig av med, dels för att jag inte orkade höra sanningen och dels för att dem inte förstod att han egentligen var en snäll människa som bara hade haft en jobbig uppväxt. Han var offret, inte jag.
 
Det tog mig sammanlagt fyra år innan jag lämnade relationen helt.
Det gick inte en dag under dem där fyra åren utan att jag visste att hans slag inte kunde rättfärdigas, jag visste det innerst inne. Jag visste om att han behandlade mig fel.
Men när han gång på gång förklarade att hans aggressioner uppkom av rädsla för att förlora mig och på grund av att jag många gånger var provocerande så började en del av mig tro på att det kanske var jag som inte hade visat tillräckligt mycket kärlek och att det helt enkelt var mitt beteende som uppmanade honom till att slå mig. Det var inte ovanligt att hans våld mot mig avslutades med att han var ledsen och indirekt skyllde våldet på mig så att jag fick sitta och trösta honom.
Jag minns att vissa av hans vänner och någon gemensam vän till oss tyckte att jag fick skylla mig själv efter att han slagit mig framför dem en gång. På grund av att dem tyckte att jag hade agerat provocerande gentemot honom. Idag vet jag att det finns en stor okunskap om bilden av hur en misshandlad kvinna ska bete sig mot sin förövare. Man ska helst vara tyst och hjälplös, bara ligga där och ta emot slagen, psykiska som fysiska. Ett offer kan inte stå upp för sig själv, ett offer kan inte slå tillbaka.

Idag har det gått tre år sedan jag senast träffade mannen som bröt ned mig totalt. Sedan dess har jag jobbat på att bygga upp mig själv igen. Vägen har varit lång och krokig.
Jag har aldrig tidigare insett att detta är något som jag behöver få ut. Jag har alltid lagt en del av skulden på mig själv och inte ens velat erkänna att det jag varit med om är våld.
Idag känner jag till något som sjuttonåriga Samira inte kände till, jag känner till alla tecken på psykiskt och fysiskt våld. Det finns många kvinnor som inte känner till dessa tecken vilket kan göra det svårt att förstå att man utsätts för våld förrän man befinner sig mitt i det och är fast.
Våldet kan ta sig i uttryck på många olika sätt och för mig var aldrig det fysiska våldet det värsta, det var det psykiska som var värst. Ett blåmärke på kroppen försvinner snabbt men ett blåmärke i själen tar en evighet att läka. 
Jag vet att den här historian inte bara är min, den är flera kvinnors historia.
Vi är många.

Det finns gamla vänner till honom som försökte varna mig, jag var inte den första och jag var säkert inte den sista. Det finns gamla vänner till honom som ställde sig mellan honom och mig när hans ögon svartnade, vänner som fick ta emot hans slag när jag slapp undan. 
Jag minns er och jag är er evigt tacksamma. 

 /Samira

En ny tid.

Någonstans mellan sömnlösa nätter och två årstider som kolliderar så finner jag mig själv i en ny epok.
Jag känner hur en del av mig sakta börjar acceptera och älska mig själv.
Den andra delen av mig själv fortsätter hejdlöst att leta efter någon som kan rädda mig från mig själv. Så har det alltid varit, den delen har alltid funnits där, men nu är den mindre än någonsin tidigare. Jag har växt i min ensamhet och jag har återtagit alla dem år som jag förlorade när jag levde genom en annan.
För en gång i tiden så handlade mina sömnlösa nätter om rädsla för att förlora den person som jag identifierade mig själv med, rädsla för att förlora den största delen av mig själv; honom.
Idag handlar sömnlösa nätter om böcker som ska läsas, stjärnor som ska betraktas och djupa samtal som ska konverseras. Också om vinflaskor som ska tömmas, läppar som ska mötas och berättelser som ska få magmusklerna att värka.
Idag har jag funnit och återtagit en stor del av mig själv. Jag har klistrat och sytt ihop.
En del av mig har läkt.
Jag tror att vi alla bär på universums alla svar inom oss, för att frigöra våra svar så behöver en mogenhet uppenbara sig vid rätt tidpunkt. Bara då kan en mening som vi passivt har lyssnat till så många gånger bli till en mening som förklarar hela vår existens. Bara då kan vi ställa oss inför universums alla mysterium och acceptera allt som vi har varit och allt som vi är.
Någonstans mellan sömnlösa nätter och två årstider som kolliderar så finner jag mig själv i en ny epok. Det är så vackert här.
Kom hit så får du se.