Jag saknar någon att prata med. Verkligen prata, om livets alla mysterier och universums oändliga storlek. Om vad som händer bakom stjärnorna eller efter detta liv.
Jag saknar barndomens kravlöshet men ändå pliktens ljuva kall.
Jag är en oerhört komplex person. Och de som känner mig har ingen aning, förutom de få som vet. De som vet att jag är en produkt av en ensam mor och en frånvarande far. En produkt av ett samhälle med kyliga vindar.
Jag började tidigt att ersätta min övergivenhet med män som på något sätt behövde mig. Om så bara för en natt. Jag har varit förälskad nittioåtta gånger. Men kär endast två.
Jag saknar känslor lika kraftfulla som explosioner. Vindstilla nätter med tunga andetag. Och hur tjatigt det än blir så saknar jag dig. Den enda som inte har känts som en utfyllnad av mitt tomrum. Den enda som har mött mig på alla plan som två människor kan mötas. Jag glömmer dig aldrig.
Men livet går vidare och jag måste hitta skönheten i annat. Uppleva nya möten.
Allt som jag saknar kommer en dag att falla i glömska. Och våren kommer att ersättas av sommar.
Jag kommer att lära mig att älska villkorslöst igen. Under tiden ska jag ta viktiga beslut eller göra livslånga val. Alla steg kommer att leda mig in på nya vägar och jag kommer aldrig sluta vandra.

Tänk att alla jag älskar en dag ska dö.

Tänk att den vackra musiken en gång ska tystna. 

De vackra löven med dess alla färger ska falla ned mot den kalla marken.

Bästa vänner ska växa upp och vandra åt olika håll, men för alltid minnas varandra.

Syskon som en gång delat rum ska gå till att ses två gånger om året.

Arbeten ska utföras.

Möten ska schemaläggas.

Kärlekar gå förlorade.

Vi ska växa upp till att bli det vi lovade att vi aldrig skulle bli.

Tänk att jag ska bli lämnad kvar här, ensam.

"Och alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet".

Jag har spenderat många nätter i min ensamhet.

Jag har vandrat över berg, korsat de farligaste skogar och simmat över de djupaste vatten utan att veta vart jag varit på väg. 

Jag är en sökare, 

Vildare än mörkrets mystik,

Kärleksfullare än den mjukaste beröring.

Jag är definitionen av ordet komplex.
Jag söker efter något som jag inte är säker på att jag vill finna.
Springer mot en plats där jag ska sitta stilla i harmoni.
Läser böcker om kärleken men är obenägen att älska.
Jag gick förlorad den dagen jag fann mig själv.
Jag fann mig själv när jag gick förlorad.

Jag är en sökare.
Inte säker på vad jag söker.
Och inte vet jag vad jag vill finna.
Men låt mig få vara bara det.
En sökare.

Jag skriker högt bakom en mur av tystnad.

Gör revolt mot ett liv som jag själv byggt upp, mot ett liv som jag skapat.

Jag känner mig rebellisk.

Men jag inser rätt så tidigt att jag är en soldat i ett krig där jag möter mig själv.

Vinner hon så förlorar jag.

Modet är stort, fruktan är större.

Jag är rädd.
Rädd för att vara ensam.
Men jag är ännu mer rädd för att fastna här med dig.

En ny årstid.

Jag vet inte varför jag fortfarande låtsas. Jag intalar mig själv att jag fortfarande bryr mig fastän sanningen ligger långt därifrån.
Men jag har alltid varit en sådan som haft svårt att släppa taget. Och kanske är det vad det hela egentligen handlar om, en gammal vana.

Det känns inte längre. Fast jag låtsas att det känns. För att jag hatar avsked.
Men här kan jag inte stanna, i en springa mellan mitt förflutna och min framtid.

Jag tar mig loss och jag vandrar in i hösten.

Ord som talar.

Egentligen så har jag skrivit. Jag har skrivit hundratals av halvfärdiga texter om allt mitt hjärta känner och allt min hjärna tänker.
Jag har skrivit om min saknad efter dig och om min komplicerade kärlek till honom. Han som inte räcker till.
Under det senaste året så har jag försvunnit i en dimma, och jag ser ingenting klart.

Jag hittar tusen anledningar till varför det inte kommer att fungera med honom. Ändå så stannar jag kvar.
Det känns inte sådär som det kändes med dig. Men tänk om det aldrig någonsin kommer att kännas så igen?
Tänk om jag kommer att leta efter dig i varje person jag möter.
Tänk om jag aldrig kommer att finna dig igen.
Men det spelar ingen roll, för mitt hjärta kommer aldrig kunna nöja sig.
Jag vill ha explosioner och fyrverkerier. Jag behöver mer än en känsla av samhörighet.

"The most poetic of endings to love affairs isn’t apology, excuse, extensive investigation into what went wrong, the St. Bernard of options, droopy-eyed and slobbery — but stately silence." 
- Marisha Pessl

Kärlek utan fruktan.

När jag älskar så älskar jag.

Det finns ingenting som heter balans i kärlekens väsen.

Jag älskar lika kraftfullt som den tornado som ödelägger byar. 

Lika fruktlöst som månens sken i nattens mörker.

Hänsynslöst och gränslöst. 

Dem som känner mig vet att jag besitter en kärlek som är större än vad min egen kropp många gånger klarar av att hantera.
Älskar jag dig så kommer hela världen att veta.
Dem kommer att se det i mina ögon.

.

Rädd för avsked så jag säger att vi ses snart.
Rädd för förändring så jag ringer dig och frågar hur du mår, fast än ingenting är som förr.
Vi skrattar åt minnen och pratar om hur det brukade vara,
Och för ett tag har vi glömt bort hur tiden slet oss isär och hur vi utvecklades åt olika håll,
Som två främlingar som aldrig sovit skavfötters, som aldrig berättat våra djupaste hemligheter för varandra.
Tiden går och vi skriver flyktiga meddelanden till varandra.
Meddelanden som berättar om att vi två fortfarande är, trots att vi inte är.
Rädd för avsked, rädd för förändring.
Jag är rädd för tiden som suddar ut allt som brukade vara.
Rädd för att den enda som kommer vara med mig under hela mitt liv är jag.
Jag, fylld av minnen av människorna som brukade stå bredvid mig.
Människorna med de underbara skratten, med de ansträngda ögonen och deras kärleksfulla hjärtan.
Jag har delat berättelser med de vackraste av själar och sovit under den vackraste stjärnhimmel i det bästa sällskapet.
Ingenting är evigt, inte i den fysiska världen.
Men i mitt hjärta är ni för evigt. Mina förlorade kärlekar, mina vänner.