.

Practice gratitude.

Jag har mött många människor som under åren klagat över sina situationer.
Människor som antingen haft för mycket eller för lite.
Jag har hört berättelser om ensamhet. Berättelser om hur det är att inte känna sig uppskattad i sin relation.
Om att vara för tjock eller för smal.
Berättelser om pengar som fattas och chanser som inte kan tas.
Jobb som är tråkiga. Vänner som sviker. Resor som inte blir av.
Jag har hört allt och lite mer, somliga saker från min egen mun.
Jag har klagat över min egen olycka utan att vara medveten om att detta ständiga klagande är vad som är orsaken till min egen och många andras olycka.
Otacksamheten.
Hur många gånger har vi inte vandrat på vägar av möjligheter, bland skogar av kärlek, men ändå valt att fokusera på allt vi inte har?
Hur många gånger har vi inte högmodigt sagt nej till något för att sedan gråta över förlusten av något annat?

Att vara otacksam är enkelt, nästan för enkelt.
Det är jobbigt att vara tacksam, det betyder nästan att man måste nöja sig med sin tillvaro.
Man ger upp den eviga strävan om att ständigt jaga något nytt.
Medvetenheten om att lyckan inte finns bortom horisonten blir större.
Med detta menas inte att man slutar utvecklas, tvärtom så får tacksamheten än att växa i sig själv.
Så idag slår jag upp mina ögon.
Jag ska försöka lägga mer fokus på det som jag är tacksam över.
På allt som känns bra i själen.
Och allt som är dåligt för mig tar jag avstånd ifrån, sakta.

Jag tänker på dig ibland,
Undrar vad du gör och hur du mår.
Vi kanske inte kände varandra så bra som jag trodde,
Men trots det så är det svårt att finna en människa som jag förstår så som jag förstod dig.
Kanske är det bara så att resten av världens alla invånare inte talar ur sitt innersta,
Eller kanske var du bara en bild som mina sinnen målade upp.
Sedan dagen vår kommunikation bröts så har jag förgäves letat efter dig i varenda skepnad,
I varenda stad.
Jag har letat efter någon som kommer från samma planet som mig,
Och talar det språk som min själ talar.
Det kan låta löjligt och det kanske det är.
Men vad gör jag när själen upplever en sanning som hjärnan inte förstår sig på?
Jag skriver.
Jag söker.

Du väckte något i mitt innersta som jag aldrig kommer att glömma bort. 
Du visade mig ett nytt universum,
Och det var vackert.