Vinterland, åh vinterland.

Du klarblåa vinterdag i det vackraste vinterland. 

Din sjö är täckt av tjocka lager is. 

Lager starkare än vår kärlek till varandra.

Vi säger ord som ska minska det enorma avstånd som finns mellan oss två. 

”Du är mitt hjärta”. 

”Och du är mitt”. 

Ord som ekar tomt i den kalla luften. 

Senast vi var här så var det annorlunda. 

Vi var kära.

När du ser på mig så vet du,

Vi kommer aldrig komma hit igen. 

Du vackra, vackra vinterland. 

Förlorade vi dig eller förlorade du oss? 

Du skriver något men egentligen ingenting alls.
Jag svarar någonting flyktigt.
Vi gick från sammanflätade händer till undvikande blickar.
Vi försökte, för många gånger.
Nu är du där och jag här.
Isär igen.
Du är tyst och jag är kall.
Ingen av oss vill säga det.
Det förbjudna, det otänkbara.
Vi behöver varandra.
Men du är olja, jag är vatten.
Du är dagen och jag är natten.
Säg mig, har ditt hjärta slutat slå för mitt?