Du farliga kärlek.

Du knackar på porten till min själ och jag försöker låta bli att öppna.
Jag försöker förgäves styra över hjärtats vilja.

Bara när du är här så kan jag känna pulsen slå och inspirationen flöda.
Du rör vid min själ på ett sätt som bara få kan.
Men inuti dina ögon så döljer sig en dyster sanning.

"Vill du riskera att få ditt hjärta krossat?"

"Om det är vad som krävs för att jag ska känna mig levande så kommer jag att tillbringa mitt liv vid bergets kant, alltid beredd att falla. Jag kommer tillåta mitt hjärta att krossas gång på gång för att få känna blodet pulsera genom mina ådror."

Naturens lagar är hjärtats lagar.

Och jag har lovat mig själv att aldrig stanna i något bara för att det en gång kändes rätt.
Vi är alla en del av naturen och vi ska aldrig glömma att allt är föränderligt.

Vi alla försöker bara skapa en trygghet i tillvaron. Något som vi kan kalla för vårt.
Men om något skulle förstöra den trygghet som vi i hela vårt liv byggt upp så skulle hela vår värld rasa samman. Vill jag fästa mig vid den hopplösa dröm om att saker inte förändras?

Jag är inte den jag var igår, och imorgon kommer jag inte heller att vara den jag är idag.
När jag accepterar det faktum att ingenting förblir detsamma så kommer jag att kunna skapa en balans.
En balans som jag i mina desperata försök till att hitta bara hamnat ännu längre ifrån.

Naturens lagar är hjärtats lagar, dem kan vi inte styra över.
Vi kan bara ställa oss över våra egon och se världen så som den är, och inte så som vi vill att den ska vara.

"We shall be friends to those heartbroken and in sorrow. We shall share their sorrow."

Har du någonsin betraktat en sorg hos en människa som ditt hjärta älskar?
Idag betraktade jag hennes sorg. Jag ville skydda henne, dra hennes smärta ur henne och göra den till min egen.
Jag babblade om livet och risker och jag hoppades på att hon skulle känna sig en aning bättre. Jag visste att det inte skulle funka.
Med ett sorgset hjärta och massor av kärlek till henne så gick jag därifrån. Tom på ord. Skamsen över att jag inte kunde rädda henne. Livet är så, vi smärtar och vi skrattar. Vi hatar och vi älskar. Varje dag är en ny kamp. Vi kämpar för att inte tappa vår tro om allt som betyder något. Vi kämpar för att möta ännu en ny dag. Vi kämpar för oss själva och ibland för andra. Vi kämpar tillsammans och ensamma. Vi bara kämpar. Och varje dag överraskar livet oss. Det vi inte förstod idag kommer vi att förstå imorgon.
Till henne som mitt hjärta älskar vill jag säga; gråt min kära. Gråt tills dina tårar blir till blod. Det du inte förstod idag kommer du att förstå imorgon. Din smärta äter på ditt hjärta och lämnar dig en mindre plats till att älska. Så gråt tills du inga tårar har. För kärleken förtjänar du. 

Vi är alla själar av universum.

Det pågår en kamp. Den har pågått genom alla tider, men den har uppenbarat sig i olika former och denna gång i formen av en fientlighet mot människor som mitt hjärta älskar. Mot människor som delar mitt blod.
Det pågår en kamp mot världens muslimer. 
Och kanske har du hört det förr, kanske väljer du nu att sluta läsa. Kanske har denna kamp redan slukat ditt hjärta.

Jag lovar dig att det okända inte är så läskigt som du tror. Håll min hand så ska jag berätta.
Jag ska berätta om alla dem människor som mitt hjärta älskar. För det är dem vackraste människor jag vet.

Det pågår ett krig mot världens muslimer.
Vi blundar medan människor får sina mänskliga rättigheter bestulna. Vi har sett det så länge så att vi har blivit vana.
Islam har blivit till en symbol för våld, och muslimerna är dem som faller offer för en värld som slutat tänka.

Vi är alla själar av universum, och det är dags att vi handlar därefter.
Vi må komma från olika länder och kulturer, vi må dyrka olika gudar, tro på olika krafter. Men själens språk är detsamma. Vi smärtar alla på samma sätt. Vi ler på samma sätt. Vi älskar på samma sätt. 

Vi är själar av universum. Stå upp för din broder och syster, vänd aldrig ryggen till.

Möter du mig i en annan värld?

Och han som tror att han är fri är en fånge inuti sitt egna rike.
Han bygger murar runt sitt hjärta för att kunna erövra världen. Ovetande om att han murar in den viktigaste värld av dem alla. Hans egen.
Jag kommer aldrig att kunna riva ned dessa murar, det kan bara dem händer som byggt upp dem.

"Kärleken är en vild kraft. När vi försöker behärska den förgör den oss." (Paulo Coelho)

Vår uppgift är inte att behärska kärleken eller att erövra världen. Vår uppgift är att älska utan att behärska och på så sätt erövra vår egen värld.
Vi måste fria dem hjärtan som vi tyglat så hårt, lära oss att acceptera att kärleken ligger utanför vår egen kontroll. Kärleken har inget förnuft.

"Mitt hjärta är rädd för att det kommer att behöva lida”, berättade pojken för alkemisten en natt när de tittade upp mot den månlösa himlen.

”Säg ditt hjärta att rädslan för lidande är värre än själva lidandet. Och att inget hjärta någonsin har lidit när det gått på jakt efter sina drömmar.” (Paulo Coelho)

Älska utan rädsla, älska utan krav och älska utan att försöka kontrollera kärleken.
Och om du ändå inte lyckas älska så riv ned dina murar, finn din värld. Och där ska du möta kärleken.

"Once you have met a true human being, let him not disappear from the horizon of your heart."

Jag har mött tusentals människor med tusentals olika leenden, tusentals olika sorger.
Somliga har vandrat med mig i endast några minuter, andra har vandrat med mig i timmar, dagar, veckor och månader. Men endast ett fåtal av dessa människor har lämnat avtryck. En ännu mindre skala har lyckats röra vid min själ och blivit till en del av mig.
Jag tror att jag mötte dessa människors själar innan jag träffade deras kroppar. Jag tror att vi har känt varandra i evigheter och därför kan jag förstå deras själar så som dem förstår min.
Därför kan vi tala utan att öppna munnen. Älska utan att använda ögonen. Känna utan att använda händerna.
Dem är en del av mig. En del som jag bär med mig oavsett tid och rum.

Familj, vänner och älskade. Ni har lärt mig så mycket om mig själv.
Ni har gett mitt universum klara stjärnor som lyser upp mina nätter, en sol som lyser upp mina dagar.
Ni har gett mig livet, och för det är jag er evigt tacksam.

I den vackraste skepnad, i den vackraste stad,

Där finner du mig en vacker dag.

Min själ har försvunnit och jag är tom inuti. Jag ligger här med dig men jag är så långt ifrån fri.

Vi pratar om själens magiska värld och det har aldrig varit så vackert som det är nu, nu när vi kan snudda vid kärleken.
Bland ljusa lakan lindar vi våra fötter runt varandra och jag låter mina fingrar röra vid dina.
Jag säger att jag tror på ödet och att äkta kärlek bara kommer en gång under en livstid. Jag är rädd för att du ska misstänka att jag pratar om dig. 
Du tittar på mig alldeles för länge och jag börjar rodna. Den finns i varenda cell av min kropp nu, kärleken.

Jag minns när det var så fantastiskt och när jag faktiskt trodde att kärleken betydde allt.
Det känns som igår då min kärlek var orörd, då den fortfarande fanns.
Vart gick det fel?
Nu kan jag inte längre känna som jag kände då, kan inte längre tro på samma sätt.
Kommer det någonsin igen att kännas rätt?

Bland mörka lakan lindar vi våra fötter runt varandra, din hand letar efter min men jag låtsas inte se. 
Du tittar på mig och jag undrar vad du glor på, undrar när du ska ta dina saker och gå. 
Du säger att du tror på oändlig kärlek och att själen har sitt sätt. 
Ovetande om att min själ har försvunnit och att jag är tom inuti. Jag ligger här med dig men jag är så långt ifrån fri.

I en mörk oas fann du mig, jag är ledsen men jag var inte redo för dig.