Om tårar kunde tala

Så hade de berättat historier om en kärlek starkare än solens kraft.
De hade berättat om det sagolika barnet med de stora nyfikna ögonen och med det omtänksammaste av hjärtan.
Orden hade smekt vid din kind och berättat att vi ses en dag igen.
De hade hållit dig om natten så att du aldrig skulle känna dig ensam.
Genom gårdar och skogar hade de sprungit bredvid dig. In i portar och under broar.
I varenda andetag hade de andats med dig.
Du hade känt dig älskad.
Saknad.

Om varenda tår jag fällt skulle kunna tala så hade de talat till dig Bilel.
Men tårar talar inte.

Allt jag vill att du ska veta..

Jag, mormor och Linda har alltid älskat dig på ett sätt som inte går att beskriva med ord.
Nu har det gått 6 månader sedan din mamma bröt kontakten med oss. Senast jag såg dig var på Leo's lekland i oktober. Nu är det 18 december och på söndag är det julafton.
Dagarna sveper förbi och jag kan inte riktigt känna efter. Du är närvarande i varenda andetag men det gör så ont att vara ifrån dig min lilla älskling. Jag tänker på våra myskvällar med film, chips och godis. Vår kväll i parken när vi låg i gungan och kollade på stjärnorna och pratade om andra planeter. Jag tänker på dig och allt jag skulle vilja göra med dig, allt jag skulle vilja visa dig eller köpa till dig.
Jag brukar tänka att du anpassar dig bättre till ett liv utan oss än vad vi kan anpassa oss till ett liv utan dig. Jag hoppas att det är så som jag vill tro, och jag hoppas att du har det bra.

En dag ska vi kramas igen, jag hoppas att det blir snart.

Kärlek// Moster.