"The most poetic of endings to love affairs isn’t apology, excuse, extensive investigation into what went wrong, the St. Bernard of options, droopy-eyed and slobbery — but stately silence." 
- Marisha Pessl

Kärlek utan fruktan.

När jag älskar så älskar jag.

Det finns ingenting som heter balans i kärlekens väsen.

Jag älskar lika kraftfullt som den tornado som ödelägger byar. 

Lika fruktlöst som månens sken i nattens mörker.

Hänsynslöst och gränslöst. 

Dem som känner mig vet att jag besitter en kärlek som är större än vad min egen kropp många gånger klarar av att hantera.
Älskar jag dig så kommer hela världen att veta.
Dem kommer att se det i mina ögon.

.

Rädd för avsked så jag säger att vi ses snart.
Rädd för förändring så jag ringer dig och frågar hur du mår, fast än ingenting är som förr.
Vi skrattar åt minnen och pratar om hur det brukade vara,
Och för ett tag har vi glömt bort hur tiden slet oss isär och hur vi utvecklades åt olika håll,
Som två främlingar som aldrig sovit skavfötters, som aldrig berättat våra djupaste hemligheter för varandra.
Tiden går och vi skriver flyktiga meddelanden till varandra.
Meddelanden som berättar om att vi två fortfarande är, trots att vi inte är.
Rädd för avsked, rädd för förändring.
Jag är rädd för tiden som suddar ut allt som brukade vara.
Rädd för att den enda som kommer vara med mig under hela mitt liv är jag.
Jag, fylld av minnen av människorna som brukade stå bredvid mig.
Människorna med de underbara skratten, med de ansträngda ögonen och deras kärleksfulla hjärtan.
Jag har delat berättelser med de vackraste av själar och sovit under den vackraste stjärnhimmel i det bästa sällskapet.
Ingenting är evigt, inte i den fysiska världen.
Men i mitt hjärta är ni för evigt. Mina förlorade kärlekar, mina vänner.