Så ärlig och samtidigt så sagolik.
Månen var alltid min tröst i mörka nätter.
Sen så mötte jag dig. Du som får mitt hjärta att slå lite snabbare och som alltid får mig att le.
Du som har ett hjärta större än universums alla mysterium och som inte förmår att se hur vacker du är.
Och någonstans så har jag svårt att skilja på ditt hjärtas godhet och månens storhet.
Någonstans faller du och månen in under samma gåtfulla kärlek som min själ bär på.
För första gången kan jag säga att jag älskar dig, precis som "solen älskade månen så mycket att han dog varje natt bara för att låta henne andas".
