Jag älskar inte som alla andra.
Jag älskar för att bli älskad.
Och jag fantiserar om att bli älskad på ett sådant kraftfullt sätt att jag aldrig skulle kunna återhämta mig.

Det finns sanningar och så finns det sanningar.
Det finns dimmor i tusentals olika nyanser.
Det finns färger.

Det finns känslor som talar klarspråk och så finns mina känslor.
I en värld av tusentals nyanser så äger mitt hjärta en miljon nyanser.
Dagens ljusa scen befriar mig från delar av mig själv.
Och jag tackar och tar emot applåder medan jag ler stort.
Jag spelar rollen som den vise. Den vägledande.
Men i nattens mörka vrå är jag den förlorade och den sökande.
Jag gömmer mig i skuggorna av mitt förflutna.
Jag talar ett språk som bara jag förstår.
Det finns sanningar och så finns det sanningar.

Det gör alltid ont när ensamheten slår en.

För den har aldrig varnat om att den är på väg. 

Den kommer alltid smygandes längs övergivna berg och överraskar dig när du som minst anar det. 

När du känner dig som lyckligast. 

Då kommer den och påminner dig om illusionen av allt du skapat. Av allt du är. 

För alltid har du betraktat dig själv genom ögonen av dina älskade. 

Alltid har du haft någon vid din sida.

Men när ensamheten kommer och knackar på din dörr så vet du.

Du vet att det är du, och bara du, som kommer att stå vid din sida till slutet.

Du vet att din glädje endast är din och att din sorg inte kan upplevas av en annan.

Du vet att knutna händer, varma famnar och kärleksfulla ord bara är ett sätt att fly. 

Aldrig slår den fel, ensamheten.

Aldrig är den välkommen, men aldrig slår den fel.

Jag vet inte om det var alkoholen eller om det var något annat.
Men efter en lång tid av glömska så låg du bredvid mig igen.
Du sa mitt namn på ett sätt som bara du kan. Sen sa du till mig att aldrig låta dig eller någon annan behandla mig på ett sätt som jag inte förtjänar. Du sa att jag är vacker och att jag är en gudinna. Att du ser mig.
Efter all denna tid som jag levt ett liv där minnen av dig varit svartvita bilder i en tid som ligger för långt bort för att minnas så kunde jag höra och känna dig. Jag kunde se dig.
Ikväll slog mitt hjärta volter för den återupplivade känslan och för sorgen.
Sorgen över att inte längre kunna prata med dig om universums alla mysterium. Om att inte kunna se på stjärnorna med dig.
Så främmande men ändå så bekant. Ditt ansikte, din röst, ditt sätt.
Jag vet inte om det var alkoholen eller om det var något annat.
Men ikväll så mindes jag min kärlek till dig.

Platsen där solen aldrig skiner.

Jag har inte velat skriva. Jag har velat fly. Fly från mig själv.
Men hur långt jag än springer så hinner känslorna ikapp. Och de påminner mig om en bättre tid. En tid där mormor levde. En tid där Bilel vilade i min famn. En tid där S älskade mig.
Att möta mina känslor är en ständig påminnelse om min ensamhet. Det är en påminnelse om att tre personer som jag älskar högt inte längre finns vid min sida.
Och allt hände så snabbt. Så kraftfullt.

Jag pendlar mellan rädslan för att möta mina egna känslor och hoppet om att leva vidare. Om att bli lycklig igen. Om att finna kärleken och få tillbaka mina älskade.
Jag pendlar mellan kärlek och hat. Lycka och sorg.
Jag pendlar mellan liv och död.