Jag har inte velat skriva. Jag har velat fly. Fly från mig själv.
Men hur långt jag än springer så hinner känslorna ikapp. Och de påminner mig om en bättre tid. En tid där mormor levde. En tid där Bilel vilade i min famn. En tid där S älskade mig.
Att möta mina känslor är en ständig påminnelse om min ensamhet. Det är en påminnelse om att tre personer som jag älskar högt inte längre finns vid min sida.
Och allt hände så snabbt. Så kraftfullt.
Jag pendlar mellan rädslan för att möta mina egna känslor och hoppet om att leva vidare. Om att bli lycklig igen. Om att finna kärleken och få tillbaka mina älskade.
Jag pendlar mellan kärlek och hat. Lycka och sorg.
Jag pendlar mellan liv och död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar