Ett brev.

Hon skulle börja sin resa nu.
Inte bland bergen i Spanien, inte i ett tempel i Indien.
Hon skulle börja ikväll, där hon låg hemma i sin soffa med flera ljuslyktor som lös upp rummet i ett orientaliskt mönster.
Kanske var det ljusen och den lugna musiken som fick henne i rätt sinnesstämning. Kanske skulle morgondagen och dess verklighet få henne att ändra sig.
Oavsett vilket så kände hon sig redo nu, redo för förändring och för ett nytt kapitel.
Alldeles för länge så hade hon ältat det förflutna, alldeles för många gånger så hade hon förälskat sig i det avlägsna och hållit fast vid drömmar om det som kunde ha blivit.
Hon hade läst manualer om hur man lever i nuet, hon hade åkt till ett avlägset meditationsläger någonstans i Sverige där hon hade mediterat i tio dagars tystnad. Hon hade åkt till Indien och besökt tempel i alla dess former, sett platser i dem vackraste skepnader. Ändå så levde hon överallt förutom i nuet. Ändå så sökte hon svaren överallt förutom i sig själv. Ändå så visste hon ingenting.
Men hon kände, gudarna vet att hon kände.
Hon var en känslomänniska, en kvinna utan dess like. Hon delade gärna med sig om sina innersta rädslor och osäkerheter till främlingar, hon tyckte att nakenheten gav rum för djupare diskussioner och sådant älskade hon. Så hon blottade sin själ för alla de människor som hon kände någon typ av själslig kontakt med. Det fick henne att känna sig mindre ensam. I alla fall de gånger hon fick en lika naken och ärlig respons från dem människor hon talade med. Människor som hellre talade om pengar och berömmelse framför universum och kärleken fick henne att känna sig utanför.
Det var ensamheten som hade hänt henne. Det fanns ingen starkare känsla än ensamheten. Genom alla tider så hade människor begått handlingar av galenskap för att undgå känslan av ensamhet.
Hon hade sedan länge förstått att ensamheten var en känsla hon aldrig skulle kunna fly ifrån, så hon försökte lära sig att omfamna den. Trivas i den. Älska den.
Och när det inte fungerade så fick hon något att skriva om.
Hon skrev poesi och berättelser. Om ensamheten och om kärleken.
Hennes berättelser gav alltid uttryck för en stor sorg men hon var en kvinna med ett konstant leende på hennes läppar. Hon var ett hjärta fyllt av kärlek till mänskligheten.
En själ med en beundran till sin egen förmåga att se det vackra i det simpla.
Ett intellekt som tänkte i olika nyanser och dimensioner.

Hon var enastående. 

Hennes motvilliga behov av närhet och hennes krav om ensamhet gjorde henne till den vackraste och mest komplexa kvinnan jag någonsin beskådat.
Och där låg hon, i sin soffa, när hon fann en ny sanning. Hon hade tänkt denna sanning många gånger tidigare men nu så kände hon den med hela sitt väsen.
Hon skulle behöva göra en förändring.
Hon skulle fortsätta att lägga mynt i den hungriges mugg. Hon skulle fortsätta att le mot främlingar, ge genuina komplimanger till hennes älskade och undervisa hennes yngre syster om vikten av kärleken till sig själv. Om allt detta var till för att fylla ett tomrum i något av hennes hjärtas kammare spelade ingen roll, för detta var saker hon behövde göra.
Förändringen hos henne skulle ligga i hennes sätt att betrakta sig själv.
Hon skulle stänga sina kritiska ögon och öppna sin kärleksfulla famn, och denna gång så skulle hon inte omfamna någon annan än sig själv.
När hon talade meningar av beundran så skulle hon inkludera sig själv.
Hon hade en gång hört någon säga att det var en rebellisk handling att kunna älska sig själv i ett samhälle som profiterar på människors dåliga självkänsla.
Hon skulle bli en rebell.
Och hon började med detta kärleksbrev till sig själv.


Samira

Mannen med den svarta rocken.

"Man ska inte tala högt om vissa saker.
Vissa saker berättar man endast för sina närmaste vänner.
Andra saker berättar man inte ens för sig själv". 

Jag hade vandrat många steg på denna jord innan jag förstod att jag behövde honom.
En dag så tog jag upp telefonen och jag ringde honom. Det var en varm och solig sommardag som snabbt blev kall och grå, i alla fall som mitt minne har valt att måla upp det.
Jag slog hans nummer och tog ett djupt andetag.
Han svarade, ovetandes om att det var jag som andades tungt på andra sidan linjen.
Jag minns att jag samlade ihop modet till att börja prata och att han mitt i allt avbröt mig. Han avbröt mig för att uttala ord som man inte talar högt om. 
Och jag la på, mitt i en av hans få meningar medan jag grät som det barn jag en gång var när han för första gången hade uttalat samma ord.
"Samira, du är inte min dotter". 

Att leva ensam med sin skam är inte lika farligt som att dela den med världen, och därför blir vi tysta. Därför drar vi oss tillbaka och vi lider i vår ensamhet. I tron om att ingen annan skulle förstå, eller ännu värre, att någon skulle skratta åt oss.
Och jag frågar mig själv varför jag i hela mitt liv har burit min faders skam på mina axlar i tron om att den alltid varit min.
Men jag finner inga svar.
Kanske släpper jag honom en dag, men den dagen är ännu inte kommen.
Så jag talar högt om det förbjudna.
Skammen. Saknaden. Tomheten.
Jag talar högt om mannen i den svarta rocken, min fader.