"Man ska inte tala högt om vissa saker.
Vissa saker berättar man endast för sina närmaste vänner.
Andra saker berättar man inte ens för sig själv".
Jag hade vandrat många steg på denna jord innan jag förstod att jag behövde honom.
En dag så tog jag upp telefonen och jag ringde honom. Det var en varm och solig sommardag som snabbt blev kall och grå, i alla fall som mitt minne har valt att måla upp det.
Jag slog hans nummer och tog ett djupt andetag.
Han svarade, ovetandes om att det var jag som andades tungt på andra sidan linjen.
Jag minns att jag samlade ihop modet till att börja prata och att han mitt i allt avbröt mig. Han avbröt mig för att uttala ord som man inte talar högt om.
Och jag la på, mitt i en av hans få meningar medan jag grät som det barn jag en gång var när han för första gången hade uttalat samma ord.
"Samira, du är inte min dotter".
Att leva ensam med sin skam är inte lika farligt som att dela den med världen, och därför blir vi tysta. Därför drar vi oss tillbaka och vi lider i vår ensamhet. I tron om att ingen annan skulle förstå, eller ännu värre, att någon skulle skratta åt oss.
Och jag frågar mig själv varför jag i hela mitt liv har burit min faders skam på mina axlar i tron om att den alltid varit min.
Men jag finner inga svar.
Kanske släpper jag honom en dag, men den dagen är ännu inte kommen.
Så jag talar högt om det förbjudna.
Skammen. Saknaden. Tomheten.
Jag talar högt om mannen i den svarta rocken, min fader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar