Jag ser dig

Jag tror din mystik egentligen är osäkerhet.

Att du bara låtsas bemästra denna värld.

Jag tror ditt skal är hårt. 

För att du är skör inuti. 

Jag tror du kämpar för din rätt.

För att slippa möta dina fel. 

Och jag tror du vaggar dig själv till sömns.

För att slippa möta mörkret. 

Jag tror jag ser dig. 

Och du är det vackraste jag sett. 

Jag är rädd för att ge mina nätter till en annan.
Rädd för att former ska gå i rök och ord falla i glömska.
Vill inte ersätta, förvränga eller radera.
Jag är beroende av känslan som uppstod när du försvann.
Den är det närmaste dig jag kommer.

Solen sipprar in genom mörka gardiner,

Min hand sveper över väggen och fantiserar om ditt bröst.

Min mun är torr efter gårdagens bekännelse,

Jag förbannar mig själv för att jag alltid ska falla,

För någons mörker,

Precis som om jag ska rädda någon annan,

När jag borde rädda mig själv.

Jag kvävs av mina egna känslor,

Samtidigt som de är det enda som får mig att känna mig levande.

Mirror, mirror on the wall.

Ibland händer det att vi ser på en annan när vi försöker förstå oss själva.
Jag har träffat många människor som hjälpt mig i sökandet efter min väg här i livet.
Jag har alltid varit dessa människor tacksamma oavsett om dem lyft upp mig eller brutit ned mig.
För de har varit mina läromästare och mina vägvisare.
Stunden jag mötte dig visste jag inte ännu.
Jag visste inte om att du var där för att visa mig vägen.
Jag började fundera över om du kanske var mer än så när jag såg på dig.
Din rynkade panna påminde mig om år av hopp och förtvivlan.
Ditt leende tog mig till en plats där jag var bekymmerslös och fri.
Dina ord var poesi som jag lyssnade till med alla mina sinnen.
All tid vi spenderade tillsammans fick mig att tänka på dig när vi var ifrån varandra.
Jag började identifiera mig genom dig.

Efter en tid hade jag förlorat mig själv i bilden av allt du var. 

Genom dig trodde jag att jag förstod mig själv. 

Men sanningen var att jag gick förlorad i dig.
Och det tog mig år att hitta tillbaka.