Han var min misshandlare och min älskare.

Han var den som gjorde mig rädd samtidigt som han var min enda trygghet.
Han var den som slog, den som spottade och den som förnedrade mig.
Han var den som lyfte upp mig, sa att jag var den vackraste och älskade mig.
Han var den som skadade mig och gjorde mig hel.
Han var min misshandlare och min älskare.

Jag träffade honom sommaren 2008, jag var sjutton och han var fem år äldre. Det var så himla bra i början, vi var perfekta tillsammans.
Aldrig tidigare hade jag träffat någon som var så snäll, rolig och underbar på en och samma gång. Allt med honom var så bra att det skulle vara konstigt om det inte fanns någon baksida.
Han var en sådan som var omtyckt av alla, han kände människor i alla olika kretsar och jag drogs snabbt med i hans värld.
Vi var ute flera nätter i veckan, alltid omringade av folk.
Jag blev snart kär och han var helt besatt av mig.
Det dröjde inte länge innan svartsjukan dök upp. Han sa att han var rädd för att förlora mig.
Jag fick ta avstånd från mina vänner av det motsatta könet för att hålla honom lugn. För att han skulle förstå att jag inte ville ha någon annan.
Svartsjukan trappades successivt upp och om jag så bara log mot någon av hans manliga vänner så hade jag förstört hela hans kväll. Jag fick alltid vara extra tydlig med att visa alla män runt omkring oss att det var honom jag var där med, att det var honom jag var kär i och att det var honom jag skulle gå hem med. Allt för att undvika den rädsla han kände som senare tog sig uttryck i allt mer aggressiva former.

Jag hade alltid sett mig själv som en stark ung dam. Jag hade aldrig tidigare tagit någon skit från andra människor och innan jag hade märkt av det så hade jag börjat tippa runt på tå för att tillfredsställa honom. Omedvetet så gjorde jag allt för att se till att han inte skulle bli svartsjuk, arg eller ledsen.
Så småningom kretsade hela min värld runt honom och jag glömde sakta bort mig själv.
Vissa stunder så lyfte han upp mig till skyarna och andra stunder så drog han ned mig till marken. Det fanns ingen balans mellan oss två, det var antingen jätte bra eller jätte dåligt.
Till en början så var dem bra stunderna allt fler och trots att jag övervägde att lämna honom för dem dåliga stunderna så var det inte värt det, för när dem bra stunderna väl kom så var han så himla bra och det var den personen som jag höll mig fast vid.

Efter ungefär ett år så slog han mig för första gången. Jag minns inte varför, jag minns inte hur. Jag minns bara att det var hemma hos honom och så minns jag chocken, uppbrottet och alla dem motstridiga känslor som jag hade inombords.
Jag minns att han kom gråtandes och bad om att jag skulle ta honom tillbaka.
Jag minns att han lovade att aldrig röra mig någonsin igen.
Vi blev tillsammans igen och vår relation blev mer och mer intensiv, mer och mer destruktiv.
Jag minns att de följande tre åren var fyllda av otrohet, svartsjuka, hot, uppbrott och massor av alkohol. Men också passion, vackra ord och kärlek i mängder.
Det fysiska våldet minns jag inte så bra. Jag kan fortfarande få flashbacks som påminner mig om det som jag egentligen inte vill minnas. Det finns händelser som jag inte vill erkänna för mig själv än idag.
Slag som han förklarade som kärlekshandlingar.
Slag som han skyllde på mig.
Skammen och förnedringen när jag behövde ha sex med den man som precis hade slagit mig, spottat på mig och kallat mig för hora.
Rädslan när han la händerna runt om min hals och tryckte till i något som kändes som en evighet.
Rädslan för att dö.

Det blir svårt att skriva om vissa händelser i jag-form när jag hellre skulle vilja skriva om henne, den personen jag en gång var och alltid kommer att bära med mig.
Innan jag förstod vad jag varit med om i relationen till honom så kände jag så otroligt mycket skam.
Jag skämdes över att jag föll tillbaka efter varenda försök till att lämna honom. Jag skämdes över varenda dag tillsammans med honom.
Jag skämdes då och jag skäms nu.
Jag skäms när jag skriver den här texten.
I slutet av vår relation så ljög jag för mina vänner och min familj när jag var med honom på grund av skammen. 
Och dem vänner som blev arga på mig för att jag stannade med honom gjorde jag mig av med, dels för att jag inte orkade höra sanningen och dels för att dem inte förstod att han egentligen var en snäll människa som bara hade haft en jobbig uppväxt. Han var offret, inte jag.
 
Det tog mig sammanlagt fyra år innan jag lämnade relationen helt.
Det gick inte en dag under dem där fyra åren utan att jag visste att hans slag inte kunde rättfärdigas, jag visste det innerst inne. Jag visste om att han behandlade mig fel.
Men när han gång på gång förklarade att hans aggressioner uppkom av rädsla för att förlora mig och på grund av att jag många gånger var provocerande så började en del av mig tro på att det kanske var jag som inte hade visat tillräckligt mycket kärlek och att det helt enkelt var mitt beteende som uppmanade honom till att slå mig. Det var inte ovanligt att hans våld mot mig avslutades med att han var ledsen och indirekt skyllde våldet på mig så att jag fick sitta och trösta honom.
Jag minns att vissa av hans vänner och någon gemensam vän till oss tyckte att jag fick skylla mig själv efter att han slagit mig framför dem en gång. På grund av att dem tyckte att jag hade agerat provocerande gentemot honom. Idag vet jag att det finns en stor okunskap om bilden av hur en misshandlad kvinna ska bete sig mot sin förövare. Man ska helst vara tyst och hjälplös, bara ligga där och ta emot slagen, psykiska som fysiska. Ett offer kan inte stå upp för sig själv, ett offer kan inte slå tillbaka.

Idag har det gått tre år sedan jag senast träffade mannen som bröt ned mig totalt. Sedan dess har jag jobbat på att bygga upp mig själv igen. Vägen har varit lång och krokig.
Jag har aldrig tidigare insett att detta är något som jag behöver få ut. Jag har alltid lagt en del av skulden på mig själv och inte ens velat erkänna att det jag varit med om är våld.
Idag känner jag till något som sjuttonåriga Samira inte kände till, jag känner till alla tecken på psykiskt och fysiskt våld. Det finns många kvinnor som inte känner till dessa tecken vilket kan göra det svårt att förstå att man utsätts för våld förrän man befinner sig mitt i det och är fast.
Våldet kan ta sig i uttryck på många olika sätt och för mig var aldrig det fysiska våldet det värsta, det var det psykiska som var värst. Ett blåmärke på kroppen försvinner snabbt men ett blåmärke i själen tar en evighet att läka. 
Jag vet att den här historian inte bara är min, den är flera kvinnors historia.
Vi är många.

Det finns gamla vänner till honom som försökte varna mig, jag var inte den första och jag var säkert inte den sista. Det finns gamla vänner till honom som ställde sig mellan honom och mig när hans ögon svartnade, vänner som fick ta emot hans slag när jag slapp undan. 
Jag minns er och jag är er evigt tacksamma. 

 /Samira

En ny tid.

Någonstans mellan sömnlösa nätter och två årstider som kolliderar så finner jag mig själv i en ny epok.
Jag känner hur en del av mig sakta börjar acceptera och älska mig själv.
Den andra delen av mig själv fortsätter hejdlöst att leta efter någon som kan rädda mig från mig själv. Så har det alltid varit, den delen har alltid funnits där, men nu är den mindre än någonsin tidigare. Jag har växt i min ensamhet och jag har återtagit alla dem år som jag förlorade när jag levde genom en annan.
För en gång i tiden så handlade mina sömnlösa nätter om rädsla för att förlora den person som jag identifierade mig själv med, rädsla för att förlora den största delen av mig själv; honom.
Idag handlar sömnlösa nätter om böcker som ska läsas, stjärnor som ska betraktas och djupa samtal som ska konverseras. Också om vinflaskor som ska tömmas, läppar som ska mötas och berättelser som ska få magmusklerna att värka.
Idag har jag funnit och återtagit en stor del av mig själv. Jag har klistrat och sytt ihop.
En del av mig har läkt.
Jag tror att vi alla bär på universums alla svar inom oss, för att frigöra våra svar så behöver en mogenhet uppenbara sig vid rätt tidpunkt. Bara då kan en mening som vi passivt har lyssnat till så många gånger bli till en mening som förklarar hela vår existens. Bara då kan vi ställa oss inför universums alla mysterium och acceptera allt som vi har varit och allt som vi är.
Någonstans mellan sömnlösa nätter och två årstider som kolliderar så finner jag mig själv i en ny epok. Det är så vackert här.
Kom hit så får du se.

Den unga kvinnan stretade emot med varenda cell av hennes kropp.

Han hade tagit över alla hennes sinnen och nu försökte hon förgäves göra sig av med honom.

Han hade rört vid hennes själ och utan honom var hon öknen utan dess sanddyner, natten utan dess stjärnor. 

Obegriplig.

Förlorad.

Hon hade älskat honom sedan första gången hon såg honom. 

Hon hade väntat på honom i en evighet bara för att finna att han aldrig skulle bli hennes.

Nu stod han framför henne och hon kunde inte få fram ett endaste ord.

Hon skulle älska honom för alltid,

Och han skulle aldrig få veta. 

.

Jag blev ledsen för en dag eller två.
Egentligen så ville jag gråta där i sängen framför dig.
Jag ville fråga varför man måste fästa sig vid människor som ändå försvinner.
Men jag visste redan svaret.
Svaret är att man inte ska fästa sig vid människor.
Och det är precis det som du är så bra på och som jag aldrig tycks lära mig.

Jag har blivit beroende av dig och jag kommer aldrig få vara dig nära igen.
Ännu en gång så får jag lära mig den hårda vägen.
Lära mig om friheten om att förbli oberoende, om att älska utan förväntningar och att den viktigaste kärleken är kärleken till sig själv.

Länge leve Palestina

Mitt hjärta gråter för varenda dotter,
Varenda son,
För varenda mor,
Varenda far,
Och alla dem som förlorat allt dem har.

Jag kan se honom be med ett hjärta som glänser,
För hjärtats kärlek har till skillnad från hans land inga förbjudna gränser,
Han ber om att hans förtryckare ska öppna sitt hjärta,
Och sluta orsaka hans folk ännu mer smärta,
Jag kommer att stå vid hans sida till den dagen jag dör,
Tills dess kommer jag be om att detta folkmord upphör,
Och jag ber om att vi en dag ska hålla hand i hand,
När jag hör honom skrika "Vi har fått tillbaka vårt land!".

memoriesneverfade.

Jag trodde att tiden skulle ersätta, ta bort eller förvränga känslan.

Känslan av att vara totalt beroende av blicken i en annans ögon,

Slagen i en annans hjärtrytm.

Men när jag såg dig här om dagen så föll jag.

Jag föll så djupt att jag glömde bort tid och rum.       

Min själ dansade sig bort till en plats där det bara var du och jag.     

Och mitt hjärta uttalade ord som aldrig sagts högt.     

Du och jag.

Tillbaka.                                        

Aldrig förlorade. 

Totally love this.

"Seduce my mind and you can have my body, find my soul and I'm yours forever."

Våra själar längtar efter mer än flyktiga lögner. Mycket mer än sammanflätade händer.
Dem längtar efter sammanflätade själar. Själar som förstår att lyckan endast finns att finna i nuet. Här och nu när dem rör vid oss på ett sätt som bara medvetna själar kan.
Vi längtar efter själar som kan tala hjärtats språk.
Själar som uppmuntrar oss att älska hela universum och lite mer. Som vill att vi ska skriva ned vackra ord på papper så att hela världen ska få läsa.
Vi behöver själar som kan älska oändligt. Som kan se djupet av människor.

Dem säger att motsatsen attraherar. Men under alla våra år tillsammans med ytliga själar så har vi aldrig känt oss hela. Bredvid själar som sett pengar och berömmelse som målet med livet har vi alltid förlorat en del av oss själva. Motsatsen attraherar inte människor som oss. Vi behöver själar som förstår det språk vi talar. Som ser skönhet i allt som inte är perfekt.

För själar som våra så finns det inget vackrare än den man som kan se sin egen själ, som kan omfamna all kärlek och misär. En man som vågar tala från sitt hjärta.
Vi behöver en man som i själarnas värld är fullärd - En likasinnad. 

Jag är så extremt rädd för att falla,
Så jag håller hårt i varenda människa jag stöter på.
Jag lurar och jag bedrar,
Rånar människor på all kärlek dem har.
Stampar över trasiga hjärtan när jag rör mig mot ännu en gryning.
En tomhet ekar genom mitt inre,
Men för den blinda uppenbarar den sig som en frihet. 
Och kanske är jag fri, i kedjorna av mitt eget begär.
Kanske tror du att du känner mig,
Men även för mig själv är jag en främling.

Jag är så extremt rädd för att falla,
Så jag håller hårt i varenda människa jag stöter på.
Jag lurar och jag bedrar,
Till dagen då jag inte ens har rädslan kvar.

- Egot.

Doing as others told me, I was blind. Coming when others called me, I was lost. Then I left everyone, myself as well. Then I found everyone, myself as well. - Rumi

.

Practice gratitude.

Jag har mött många människor som under åren klagat över sina situationer.
Människor som antingen haft för mycket eller för lite.
Jag har hört berättelser om ensamhet. Berättelser om hur det är att inte känna sig uppskattad i sin relation.
Om att vara för tjock eller för smal.
Berättelser om pengar som fattas och chanser som inte kan tas.
Jobb som är tråkiga. Vänner som sviker. Resor som inte blir av.
Jag har hört allt och lite mer, somliga saker från min egen mun.
Jag har klagat över min egen olycka utan att vara medveten om att detta ständiga klagande är vad som är orsaken till min egen och många andras olycka.
Otacksamheten.
Hur många gånger har vi inte vandrat på vägar av möjligheter, bland skogar av kärlek, men ändå valt att fokusera på allt vi inte har?
Hur många gånger har vi inte högmodigt sagt nej till något för att sedan gråta över förlusten av något annat?

Att vara otacksam är enkelt, nästan för enkelt.
Det är jobbigt att vara tacksam, det betyder nästan att man måste nöja sig med sin tillvaro.
Man ger upp den eviga strävan om att ständigt jaga något nytt.
Medvetenheten om att lyckan inte finns bortom horisonten blir större.
Med detta menas inte att man slutar utvecklas, tvärtom så får tacksamheten än att växa i sig själv.
Så idag slår jag upp mina ögon.
Jag ska försöka lägga mer fokus på det som jag är tacksam över.
På allt som känns bra i själen.
Och allt som är dåligt för mig tar jag avstånd ifrån, sakta.

Jag tänker på dig ibland,
Undrar vad du gör och hur du mår.
Vi kanske inte kände varandra så bra som jag trodde,
Men trots det så är det svårt att finna en människa som jag förstår så som jag förstod dig.
Kanske är det bara så att resten av världens alla invånare inte talar ur sitt innersta,
Eller kanske var du bara en bild som mina sinnen målade upp.
Sedan dagen vår kommunikation bröts så har jag förgäves letat efter dig i varenda skepnad,
I varenda stad.
Jag har letat efter någon som kommer från samma planet som mig,
Och talar det språk som min själ talar.
Det kan låta löjligt och det kanske det är.
Men vad gör jag när själen upplever en sanning som hjärnan inte förstår sig på?
Jag skriver.
Jag söker.

Du väckte något i mitt innersta som jag aldrig kommer att glömma bort. 
Du visade mig ett nytt universum,
Och det var vackert.

You can't shake hands with a clenched fist. - Indira Gandhi

Tack för att ni lär mig,
För att ni påminner mig om allt det som jag glömt bort.
Ni är dem bortglömda, dem utstötta.
Dem som ingen vill veta av.
Men jag ser er.
Jag ser att ni kämpar,
Med er själva,
Och med världen.
Ni stiger upp varenda morgon med vetskapen om att ni står utanför,
Utanför samhället och utanför normen.
Men ni stiger upp,
Och ni går framåt.
Så jag tänker hålla min hand öppen,
För varenda gång ni behöver mitt stöd.
Jag tänker berätta för er hur betydelsefulla ni är,
Så många gånger så att ni till slut tror på mina ord.
För ni är betydelsefulla,
Trots att samhället försöker säga er motsatsen.
Jag kommer aldrig att sluta tro på er,
Inte ens när ni slutar tro,
Hoppas,
Eller drömma.
För långt bortom alla rätt och fel,
Där finns ett universum till för oss alla.

I skuggan av en kolonialtid.

Jag har tydliga minnen från min barndom när flera (vuxna) människor brukade säga att jag skulle ha varit så fin i blå ögon. När jag kom in i tonåren så ville jag köpa blå linser, men jag var rädd för att använda linser då jag trodde att det skulle göra ont. Jag minns vilket stort dilemma det var för mig.
Jag minns hur jag dagligen kämpade med att platta mitt lockiga hår och hur jag klippte lugg för att jag ville se ut som mina vänner med rakt hår. Det såg hemskt ut, men fortfarande mycket finare än mitt stora lockiga hår.

Det som är tragiskt med denna historia är att detta inte bara är en historia om min uppväxt och mitt självförakt som ung.
Det är större än så.
Det här är priset av ett skönhetsideal som inte är till för alla.
Ett skönhetsideal som inte är till för mig.

Vi lever i en värld där skönhetsidealet är en vit, trådsmal kvinna.
Och runt om i världen ser jag vackra systrar som gör sitt yttersta för att eftersträva detta ideal.
Svarta kvinnor och män bleker sig själva för att bli ljusare.
Ett flertal personer med en svart och en vit förälder kallar sig själva för "light skin" med en positiv klang, då ljusare hy anses vara finare och bättre.
Det är ingen hemlighet att det finns en vit norm över hela världen.
En lång tid av förtryck, kolonialism och slaveri har lämnat en bild av den svarta mannen som djurisk och ociviliserad. Även bland dem som själva är svarta. Därav blekningsmedel, linser och rakpermanenter.
Det är egentligen ett rätt så logiskt beteende då vi vet om att man gynnas av att vara vit.
Att man med en ljusare hy slipper att ses som djurisk eller ociviliserad.
Och vem vill inte ses som den människa man är?

Det är dags att vi pekar långfingret åt det rasistiska skönhetsideal som råder.
Det är dags att vi, folket, tar tillbaka bilden av skönhet och inte låter deras falska ideal definiera oss. 

Malcolm X från ett tal i Los Angeles 1962.

Möten som formar.

Berätta om dina innersta rädslor,
Dina drömmar,
En bortglömd kärlek.
Berätta om ditt sätt att betrakta universum,
Dig själv,
Och allt det du älskar.
Berätta om varenda del av dig,
Så ska jag lyssna med alla mina sinnen. 

I intend to live each day with its blessings,

Not letting the past get into my veins,

Or the dawn be shattered by the loss of your touch.

I intend to live right here and right now,

Surrounded by people of love,

Creating art from the soul,

Listening to the wind as it comes with the sounds of life.

I intend to live each day with its blessings,

But when the sky turns into a platform of memories, 

And your absence turns into presence,

I will miss you.

And even the clearest moon won't make me stay in the now,

As I will fall back into your arms somehow.

 

Vi var två vilda själar som letade efter ett större sammanhang,

Perspektiv,

Med lusten i våra hjärtan sprang vi fram längs krokiga vägar,

Talade om en värld långt ifrån vår egen, 

Och det var vackert,

Där och då,

På en brygga någonstans, 

Där tusentals stjärnor speglade i nattens becksvarta vatten från den mest vackra stjärnhimmel,

Det kändes som att jag hade känt dig tidigare, 

I ett annat liv, 

Och när morgonen kom så var du borta,

Minnen av dig försvann sakta från varenda del av min kropp,

Nu står jag ensam kvar i mörkret under en klar stjärnhimmel någonstans,

Och mitt hjärta viskar,

- Jag kommer att sakna dig varenda gång jag talar till stjärnorna.

Jag förstod dig inte då men jag förstår dig nu.

Vi är alla vilsna själar som försöker finna vår väg.
På vägen så älskar vi och sårar, helar och tar sönder.
Det är aldrig vår mening att skada andra, inte heller oss själva. 

Men när skadan är skedd och vi faller isär, då kan vi bara bygga upp, då kan vi bara blicka fram. 

Jag förstod dig inte då men jag förstår dig nu. 

För i en värld av vilsna själar så är jag precis som du.

Awake my soul.

In these bodies we will live, in these bodies we will die,
And where you invest your love, you invest your life.

- Mumford & Sons

Mama Aicha.

Trots att vi inte talade samma språk,
eller bodde i samma land.
Trots att vi levde två olika liv,
i två olika världar,
så förstod jag dig,
och jag älskade dig.
Under många år fick jag inte träffa dig,
på grund av några tragiska omständigheter,
jag fick inte se dina vackra ögon,
hålla din sköra hand,
eller krama din förtvinade kropp,
men jag talade med dig via telefon,
och trots att vi inte talade samma språk,
så förstod vi varandra.
Vi skrattade,
och vi grät.
Vi sa att vi saknar varandra,
älskar varandra,
och allt det där.
Efter många år kom äntligen det där samtalet,
en förfrågan,
en längtan,
en risk.
Men jag tvekade inte en sekund,
och trots omständigheterna så bestämde jag mig,
jag skulle åka och träffa dig.
Och när jag steg in i det där huset,
som jag mindes så väl,
så möttes jag av massor med människor,
och dem pussade på mig,
kramade mig,
men jag letade bara efter dig.
Och sekunden jag såg dig så försvann all luft ur mina lungor,
tårarna sprutade,
i mina ögon,
dina ögon.
Jag spenderade en vecka i himmelriket,
med dig min kära.
Vi kunde bara se på varandra,
och det räckte.
Den kvällen jag skulle lämna dig,
så satt vi på golvet i ditt rum,
och du höll min hand hårt, så hårt.
Du kollade på mig och du grät,
kramade mig om vartannat.
För du visste,
och jag visste,
att det var sista gången vi skulle ses.
Jag lämnade dig den kvällen,
med gråten i halsen.
Kort därefter lämnade du vår värld,
med frid i ditt hjärta.
Mama Aicha, min kära.
Min farmor, mitt hjärta, min förebild.
Jag älskade dig den kvällen,
och jag älskar dig för alltid. 

Unlearn everything you know.

Tänk om vi skulle sluta försöka lära oss allt,
Och istället avlära.
Avlära allt som vi lärt oss sedan den dagen vi för första gången öppnade våra ögon,
Och fick lära oss allt om kvinnligt och manligt.
Vitt och svart.
Gränser.
Skillnader.
Vi och dem.
Framgång i form av pengar.

Jag försöker att avlära mig.
Avlära mig allt det som samhället uppfostrat mig till att vara.
Avlära mig att pengar betyder mer än medmänsklighet.
Att jag måste bidra till en katastrofal miljö för att kunna leva över normal standard.
Girighet.

Mitt mål är att avlära mig så mycket som möjligt,
Och istället fylla hjärta och hjärna med kärlek.
Ofta förlorar jag mig själv i olika ideologier.
Rebelliska.
Arga.
Vackra.
Men jag kommer aldrig ge med mig för hatet,
Utan jag förlorar mig själv i min kärlek till mänskligheten.
Till rättvisan.
Och om du uppfattar mig som arg,
Så är jag förmodligen det.
Men jag kommer aldrig att ge med mig för hatet,
Min religion har alltid varit och kommer alltid att förbli kärleken.