En ny tid.

Någonstans mellan sömnlösa nätter och två årstider som kolliderar så finner jag mig själv i en ny epok.
Jag känner hur en del av mig sakta börjar acceptera och älska mig själv.
Den andra delen av mig själv fortsätter hejdlöst att leta efter någon som kan rädda mig från mig själv. Så har det alltid varit, den delen har alltid funnits där, men nu är den mindre än någonsin tidigare. Jag har växt i min ensamhet och jag har återtagit alla dem år som jag förlorade när jag levde genom en annan.
För en gång i tiden så handlade mina sömnlösa nätter om rädsla för att förlora den person som jag identifierade mig själv med, rädsla för att förlora den största delen av mig själv; honom.
Idag handlar sömnlösa nätter om böcker som ska läsas, stjärnor som ska betraktas och djupa samtal som ska konverseras. Också om vinflaskor som ska tömmas, läppar som ska mötas och berättelser som ska få magmusklerna att värka.
Idag har jag funnit och återtagit en stor del av mig själv. Jag har klistrat och sytt ihop.
En del av mig har läkt.
Jag tror att vi alla bär på universums alla svar inom oss, för att frigöra våra svar så behöver en mogenhet uppenbara sig vid rätt tidpunkt. Bara då kan en mening som vi passivt har lyssnat till så många gånger bli till en mening som förklarar hela vår existens. Bara då kan vi ställa oss inför universums alla mysterium och acceptera allt som vi har varit och allt som vi är.
Någonstans mellan sömnlösa nätter och två årstider som kolliderar så finner jag mig själv i en ny epok. Det är så vackert här.
Kom hit så får du se.