I skuggan av en kolonialtid.

Jag har tydliga minnen från min barndom när flera (vuxna) människor brukade säga att jag skulle ha varit så fin i blå ögon. När jag kom in i tonåren så ville jag köpa blå linser, men jag var rädd för att använda linser då jag trodde att det skulle göra ont. Jag minns vilket stort dilemma det var för mig.
Jag minns hur jag dagligen kämpade med att platta mitt lockiga hår och hur jag klippte lugg för att jag ville se ut som mina vänner med rakt hår. Det såg hemskt ut, men fortfarande mycket finare än mitt stora lockiga hår.

Det som är tragiskt med denna historia är att detta inte bara är en historia om min uppväxt och mitt självförakt som ung.
Det är större än så.
Det här är priset av ett skönhetsideal som inte är till för alla.
Ett skönhetsideal som inte är till för mig.

Vi lever i en värld där skönhetsidealet är en vit, trådsmal kvinna.
Och runt om i världen ser jag vackra systrar som gör sitt yttersta för att eftersträva detta ideal.
Svarta kvinnor och män bleker sig själva för att bli ljusare.
Ett flertal personer med en svart och en vit förälder kallar sig själva för "light skin" med en positiv klang, då ljusare hy anses vara finare och bättre.
Det är ingen hemlighet att det finns en vit norm över hela världen.
En lång tid av förtryck, kolonialism och slaveri har lämnat en bild av den svarta mannen som djurisk och ociviliserad. Även bland dem som själva är svarta. Därav blekningsmedel, linser och rakpermanenter.
Det är egentligen ett rätt så logiskt beteende då vi vet om att man gynnas av att vara vit.
Att man med en ljusare hy slipper att ses som djurisk eller ociviliserad.
Och vem vill inte ses som den människa man är?

Det är dags att vi pekar långfingret åt det rasistiska skönhetsideal som råder.
Det är dags att vi, folket, tar tillbaka bilden av skönhet och inte låter deras falska ideal definiera oss. 

Malcolm X från ett tal i Los Angeles 1962.