Mama Aicha.

Trots att vi inte talade samma språk,
eller bodde i samma land.
Trots att vi levde två olika liv,
i två olika världar,
så förstod jag dig,
och jag älskade dig.
Under många år fick jag inte träffa dig,
på grund av några tragiska omständigheter,
jag fick inte se dina vackra ögon,
hålla din sköra hand,
eller krama din förtvinade kropp,
men jag talade med dig via telefon,
och trots att vi inte talade samma språk,
så förstod vi varandra.
Vi skrattade,
och vi grät.
Vi sa att vi saknar varandra,
älskar varandra,
och allt det där.
Efter många år kom äntligen det där samtalet,
en förfrågan,
en längtan,
en risk.
Men jag tvekade inte en sekund,
och trots omständigheterna så bestämde jag mig,
jag skulle åka och träffa dig.
Och när jag steg in i det där huset,
som jag mindes så väl,
så möttes jag av massor med människor,
och dem pussade på mig,
kramade mig,
men jag letade bara efter dig.
Och sekunden jag såg dig så försvann all luft ur mina lungor,
tårarna sprutade,
i mina ögon,
dina ögon.
Jag spenderade en vecka i himmelriket,
med dig min kära.
Vi kunde bara se på varandra,
och det räckte.
Den kvällen jag skulle lämna dig,
så satt vi på golvet i ditt rum,
och du höll min hand hårt, så hårt.
Du kollade på mig och du grät,
kramade mig om vartannat.
För du visste,
och jag visste,
att det var sista gången vi skulle ses.
Jag lämnade dig den kvällen,
med gråten i halsen.
Kort därefter lämnade du vår värld,
med frid i ditt hjärta.
Mama Aicha, min kära.
Min farmor, mitt hjärta, min förebild.
Jag älskade dig den kvällen,
och jag älskar dig för alltid.