Det var något med desperationen i hennes röst.
Sorgen i hans leende.
Det var något med kvällens sommarkyla och lokalens höga musik.
Jag hade många gånger reflekterat över hans brister.
Jag hade känt dem, identifierat mig med dem, föraktat dem.
Nu stod jag här mer förvirrad än någonsin förr.
Det var något i hennes röst och hennes sätt att skrika ut att hon själv hade varit där.
Det hade ju jag också.
Hade jag redan glömt smärtan, gråten och alla sömnlösa nätter?
Hade jag glömt år av pendlande mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg?
Hade jag glömt henne?
Någon gång under en bilfärd hem genom en spöklik stad en sommarnatt så slog det mig.
Jag hade förlorat mig själv och behövde finna mig själv ännu en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar