"Det var bäst för mig att det blev så här" sa hon lättvindigt om den man som hade lämnat henne, den man som hon hade älskat så djupt.
Jag förstod att det dolde sig en smärta bakom det hon precis hade sagt, men jag kunde inte sluta tänka på ärligheten i hennes röst när hon uttalade orden. Styrkan.
Och jag beundrar henne för att hon kan se det bra i det svåra. Jag beundrar henne för hennes självmedvetna egenvärde och förmåga. För att hon vet vad hon vill ha men kanske ännu mer vad hon behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar