Det gör alltid ont när ensamheten slår en.

För den har aldrig varnat om att den är på väg. 

Den kommer alltid smygandes längs övergivna berg och överraskar dig när du som minst anar det. 

När du känner dig som lyckligast. 

Då kommer den och påminner dig om illusionen av allt du skapat. Av allt du är. 

För alltid har du betraktat dig själv genom ögonen av dina älskade. 

Alltid har du haft någon vid din sida.

Men när ensamheten kommer och knackar på din dörr så vet du.

Du vet att det är du, och bara du, som kommer att stå vid din sida till slutet.

Du vet att din glädje endast är din och att din sorg inte kan upplevas av en annan.

Du vet att knutna händer, varma famnar och kärleksfulla ord bara är ett sätt att fly. 

Aldrig slår den fel, ensamheten.

Aldrig är den välkommen, men aldrig slår den fel.