Du skriver något men egentligen ingenting alls.
Jag svarar någonting flyktigt.
Vi gick från sammanflätade händer till undvikande blickar.
Vi försökte, för många gånger.
Nu är du där och jag här.
Isär igen.
Du är tyst och jag är kall.
Ingen av oss vill säga det.
Det förbjudna, det otänkbara.
Vi behöver varandra.
Men du är olja, jag är vatten.
Du är dagen och jag är natten.
Säg mig, har ditt hjärta slutat slå för mitt?