"Du borde vara lite mer som honom, lite mer egoistisk."

Jag hade suttit och pratat om honom hela timmen, precis så som jag alltid hade gjort.

Jag undrade vad han tänkte på, hur han kände, om han saknade mig och om han hade träffat någon ny. 

Han å andra sidan, han hade förträngt mig. Han levde vidare som om jag aldrig hade varit där. Som om den högra sidan av sängen aldrig hade varit min. 

Jag babblade om att jag alltid hade varit en sådan som avskydde separationer. Så mycket att jag hellre stannade i något jag inte ville vara i än att säga farväl. Ändå hade jag sagt farväl, ändå hade jag försökt. 

När timmen nästan hade nått sitt slut så sa min kurator till mig att jag borde vara lite mer som honom, lite mer egoistisk. Jag borde tänka mer på vad som får mig att må bra och sluta fundera så mycket över hur han känner. 

Och här är jag. Efter ännu ett farväl. 

Mer som honom.

Jag har inte ens funderat över vad han tänker på. 

Bryr mig inte om vem han träffar eller hur han mår.

Jag känner mig mer levande än vad jag gjort på länge. 

Fri från min rädsla. 

Fri från honom.