Egentligen så har jag skrivit. Jag har skrivit hundratals av halvfärdiga texter om allt mitt hjärta känner och allt min hjärna tänker.
Jag har skrivit om min saknad efter dig och om min komplicerade kärlek till honom. Han som inte räcker till.
Under det senaste året så har jag försvunnit i en dimma, och jag ser ingenting klart.
Jag hittar tusen anledningar till varför det inte kommer att fungera med honom. Ändå så stannar jag kvar.
Det känns inte sådär som det kändes med dig. Men tänk om det aldrig någonsin kommer att kännas så igen?
Tänk om jag kommer att leta efter dig i varje person jag möter.
Tänk om jag aldrig kommer att finna dig igen.
Men det spelar ingen roll, för mitt hjärta kommer aldrig kunna nöja sig.
Jag vill ha explosioner och fyrverkerier. Jag behöver mer än en känsla av samhörighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar