S.

Jag har aldrig förstått hur man klarar av att ljuga så för en annan.
Tills att jag upptäckte att jag gjorde likadant när jag natt efter natt ljög för mig själv.
För min mening var aldrig att lura den blick som jag så intensivt sökte efter.
Jag hade planer på att närma mig dina starka händer, älska dina vackra former och skapa mig ett liv tillsammans med din charm.
Men saken är den att jag inte gör sånt.
Jag är en hopplös romantiker, men endast på avstånd.
Jag vet exakt hur man skapar det perfekta förhållandet, men bara när jag själv inte är med.
Jag letade inte när jag fann dig. Det var mer du som fann mig och jag som gav med mig.
Och nu är jag rädd för att stanna bara för att du säger att du älskar mig.
Jag funderar över hur du inte kan se det som är så tydligt för mig.
Det jag är så rädd för att visa dig.
Jag har alltid älskat det som gör ont.
Inuti är jag en stor röra av känslor och rädslor.
Jag har aldrig vågat tro på att någon skulle orka att stå ut med mig.
Därför har jag alltid skapat kaos i all stabilitet.

Det finns en kärlek som längtar efter att få komma fram.
Men jag är rädd.
Rädd för minnen och allt som dem tagit med sig. 
Jag är rädd för ord och vad de skapar.

Det finns en kärlek som längtar efter att få komma fram.

En kärlek för dig. 

Vågar jag älska dig?