Alla har vi upp- och nedgångar i livet.
Ibland kan våra nedgångar vara livsviktiga. Dem kan rädda oss.
Jag hade en stor nedgång i mitt liv för några år sedan.
Det var en tid av sorg och smärta. 
Det var då jag en dag vaknade upp och tänkte att det fick vara nog.
Jag kunde inte vandra i samma spår och fästa mig vid samma människor.
Om jag skulle göra allt som jag alltid hade gjort så skulle jag snart falla platt till marken igen. 
Det var tid att förändra mitt sätt att se på världen. 
Smärtan behövdes i varenda cell av min kropp,
bara för att jag skulle förstå att smärtan endast skulle uppenbara sig när jag ropade efter den.
Känslan av att ha fått nog räddade mig.
Den fick mig att söka efter något större än smärtan.
Jag började söka lyckan.
Och då öppnades en helt ny värld.
Det blev lättare att le och dansa.
Det blev lättare att älska. 

Jag hade alltid sett universum som kroppen jag bor i.
Idag ser jag universum i nattens stjärnor, havets vågor och i vindens beröring.
Universum är större än mig.