Du älskade mig genom jojkande toner,
Jag höll om dig genom de mörkaste nätter.
År av slit, sorg och olycka hade satt sina spår,
Den skämtsamma fasaden hade långsamt blivit ersatt av den fundersamma minen.
Du talade ofta om en tid som var fylld av ångest,
Som ett sätt att riva ner och bygga upp.
Jag förstod det inte då, den rastlösa själ som jag var.
Jag kunde inte se spåren i ditt ansikte,
Jag la inte märke till det hårda på dina fingerspetsar.
Min kropp kunde känna dig och jag drogs till dig på ett magiskt sätt,
Men jag kunde inte säga varför.
Ditt behov av att tala förvandlade min pratglada själ till en lyssnare.
Dagarna svepte förbi och jag uppmärksammade inte riktigt din förändring.
Du förändrades.
Dina historier blev till en del av mig.
Dina händer lärde mig ömhet.
Ditt sätt att tala lärde mig tålamod.
Ditt uttryck för kärleken introducerade mig till en helt ny värld.
Det finns inte en endaste dag i mitt liv som jag inte sökt svar om vad kärleken är,
Eller om vem jag är.
Inte en endaste dag då jag trott att jag kunnat svara.
Idag står du framför mig som en helt ny man.
Dina ögon skimrar blått och din hållning är stolt.
Jag kan höra ditt hjärta slå, som en melodi av jojkande toner.
Det är vackert.
Du är vacker.
Jag har aldrig lagt märke till allt som du lärt mig.
Allt jag velat ge dig.
Jag har aldrig tagit mig tiden att stanna upp och reflektera.
Det fanns en tid som jag var en rastlös själ, men även själar kan förändras.
Idag står du framför mig som en helt ny man.
Och jag vet, jag vet att jag älskar dig och jag vet vem jag är när jag är tillsammans med dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar