Inte trodde jag att sorgen kunde gå så obemärkt förbi.
Jag hade alltid föreställt mig den som högljudd och vulgär.
Men den kom till mig en solig vårdag, den var inte alls vad jag hade tänkt mig.
Den var tyst och stilla.
Jag bar den under en lång tid utan att jag visste om att den var hos mig.
Under en lång tid vågade jag inte gråta.
Jag vågade inte tänka eller känna.
För tanken av att du är borta är den värsta tanke jag någonsin tänkt.
Du var alltid min bästa vän, och mormor det är du än.
Minnet av dig kommer alltid leva inom mig.
Det har bara varit tungt att leva utan dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar