Händelser cirkulerar i mitt huvud dag och natt.
Jag kan inte stilla mina tankar.
Den psykiska smärtan blir fysisk.
Det gör ont i hela mig.
Och hela historien började inte en dag i april,
utan mycket tidigare än så.
För jag har blivit krossad förr,
och jag har smärtat, helat, fallit och tagit mig upp.
Det har tagit mig timmar, dagar, månader och år för att bli redo igen.
Redo att sova på någons bröst medan jag hör hjärtslag som blir till musik.
Låta min hand röra vid en annans och låta mig bli pussad på pannan.
Tro på ord som säger att jag förtjänar det bästa.
Och efter alla dagar, månader och år så träffade jag dig en dag i april.
En fri man som levde för att lära.
En vacker man som talade med vackra ord.
Så jag bestämde mig för att släppa in dig i mitt hem och i mitt hjärta.
För trots att framtiden inte fanns mellan oss så kände jag ett starkt band mellan oss,
jag tror du kallade det för ödet.
Jag bestämde mig för att lita på dig.
Jag kan inte säga att jag gjorde ett misstag, för det var omöjligt för mig att veta att ett sådant fint ansikte bar på en osäkerhet som skulle riva ned allt jag byggt upp.
Och jag kan skriva böcker om orden du talade, sätten du rörde mig på och hur mycket mina kära tyckte om dig.
Men det slutar här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar