Under mina många 
nätter av ensamhet så fann jag mig själv. 
Den vilsna själen som aldrig 
uppenbarat sig, den tomma själen som alltid låtit sig fyllas av andra 
och den tysta själen som aldrig vågat tala av rädsla för att bli 
lämnad ensam.
Ensamheten som en gång var något så läskigt och något
 så fel är nu något som min själ skriker efter. Ensamheten, du räddade 
mig. 
 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar