Vi lever som att vi aldrig kommer att dö.

Ibland händer det något som får oss att stanna upp, tappa andan för ett tag och börja tänka efter.

Jag började tänka efter för ett tag sedan då min väns familj utsattes för cancer och även ett dödsfall. Jag började tänka efter för två dagar sedan då en nära vän till min familj gick bort i cancer. Men det var inte förrän idag som jag tappade andan, det var inte förrän idag som jag kände den där smärtan i bröstet, som att hjärtat ville hoppa ut. För att det var idag som jag kom till insikt om något som jag så länge vetat om. Det som vi alla vet om. Att vi kommer att dö. Att vi aldrig vet när gåvan som består av självaste livet kommer att tas ifrån oss.
Att dö har aldrig ingått i mina planer, därför kan jag såra en vän idag för att säga förlåt imorgon. Jag kan låtsas att jag inte bryr mig om dem jag älskar medan jag gör mig redo för att någon gång i framtiden visa min kärlek. Jag behöver inte leva för dagen eftersom att jag tar ännu en dag för givet. 
Men ibland så händer det något som får oss att tänka efter och vi försöker att leva för dagen, att inte ta något för givet. Vi visar kärlek till dem vi älskar, vi försöker att inte såra andra och vi uppskattar varenda andetag vi tar. Och sen så glömmer vi. Vi glömmer rädslan och vi glömmer smärtan, vi glömmer bort döden.
Det var av den anledningen som jag idag tappade andan. För att jag håller på att glömma. Jag håller på att glömma att jag inte kommer att leva för alltid. Att jag borde säga att jag älskar dig idag och inte vänta till imorgon.
Ibland släcks ett liv för tidigt och lär oss andra om livet. Allt vi behöver göra är att vilja lära oss. 
Jag skriver det här direkt från mitt hjärta, och kanske når det ditt hjärta.  
Kanske stannar du upp för ett tag och tänker efter.
Men sen så glömmer du, och du lever, du lever som att du aldrig kommer att dö.